"Processen är groteskt svårarbetad." Det konstaterar klinikchefen Leif Ryd i dagens Corren. Det är bara att instämma. Omställningsarbetet inom ortopedcentrum i länet har i praktiken havererat från starten.
Det nya, samordnade systemet lider av en förskräckande brist på effektivitet. Läkarna uteblir från sina operationer, provsvar hamnar på villovägar. De ansvariga själva medger att det inte är frågan om det blir fel, utan när det blir det.
Patientsäkerheten är med andra ord allvarligt hotad. Och det är givetvis alldeles oacceptabelt. Varför har det då gått så snett med omställningen till samordnad vård?
Det som pekas ut som den främsta boven i dramat är bristen på IT-support. Ett utlovat operationsplaneringsprogram har ännu inte levererats. Frågan varför landstingets IT-avdelning inte levt upp till sitt åtagande blir hängande i luften. Gissningsvis handlar det om byråkratisk ineffektivitet. Det är i alla händelser oursäktligt.
Men huvudproblemet är ändå inte avsaknaden av IT-support. Inom ortopedin arbetar femtiofem läkare. Dessa skall bemanna tolv olika operationssalar på fyra olika sjukhus. En läkare kan till exempel få arbeta på fyra sjukhus under en och samma arbetsdag.
Det säger sig självt att ett sådant system ställer stora krav på de administrativa stödfunktionerna. Utan fungerande dataprogram uppstår givetvis schemastrul, naturligtvis hamnar journaler och prover på villovägar.
Men även om nu schemat skulle fungera som det skall, är systemet i sig orimligt. Det är alltså inte ett fel i systemet - som försvinner bara IT-stödet levereras -- som nu uppenbarats, utan ett systemfel.
Den administrative chefen för ortopedmottagningen uttrycker oro för personalens arbetsmiljö, för att läkarna får ta emot patienternas ilska. I själva verket finns det anledning att hysa oro för arbetsmiljön även om datasystemet lyckas leverera läkarna i tid och till rätt plats för deras operationer.
Felet är att läkarna tvingas fnatta runt mellan sjukhusen, att de ständigt får ambulera. Det har till exempel blivit svårare att konsultera kolleger, nu när alla befinner sig på resande fot. Stressen har kort sagt ökat. Och detta faktum är i längden ett betydligt större hot mot patientsäkerheten än dagens, i och för sig tillräckligt allvarliga, men förhoppningsvis ändå snart övergående problem med bristen på IT-support.
Den omställning som genomförts innebär samordning, men det framstår som en riktigt dålig sådan. Det är fråga om en halvmesyr, ett uttryck för att politikerna inte vågat röra systemet med utspridda operationer över hela länet. Vettigast hade naturligtvis varit att koncentrera vårdresurserna. Det måste väl ändå vara att föredra att patienterna får komma till en plats, där läkarna har en vettig arbetsmiljö, där vård kan ges i lugna och ordnade former, än att läkarna skall stressa runt hela dagarna till patienterna, och i bästa fall komma fram i tid och till rätt plats.
Så som det är nu funkar det i varje fall inte, det kan alla konstatera.