Paradoxalt nog är en orsak till S-krisen att partiet tog det lika lugnt efter valförlusten 2006 som allianspartierna gjorde i gårdagens debatt. Direkt efter valet fanns en vilja till förändring: Göran Persson avgick och rådslagsarbete drogs igång. Men när opinionssiffrorna efter några impopulära alliansreformer pekade på ett rekordövertag för de rödgröna, gick luften ur förändringsarbetet.
När Mona Sahlin valdes var det inte heller för att hon stod för en viss politik - snarare var hon den kvinna som tackade ja. Därför hade Sahlin inte mandat att driva den politik hon själv trodde på, vilket visade sig när hon tvingades till det ödesdigra samarbetet med Vänsterpartiet.
Risken finns att den nya ledaren får ett lika dåligt mandat. Om den nya ledaren är en kompromisskandidat som mest av allt är svaret på negationer - inte för vänster, inte för höger, inte för "tråkig", okänd eller icke-medial - kommer han eller hon inte heller att kunna leda partiet genom en förändringsprocess.
Om det nu är förändring som krävs. Vissa menar att Moderaterna har tagit S gamla position som trygga förvaltare av folkhemmet - allt som krävdes var bortslipande av visst gammelmoderat tankegods och en finanskris där man fick visa duglighet. Om detta stämmer är inte uppgiften för S att ändra sin politik, utan att övertyga väljarna om att de är ännu mer ansvarsfulla statsbärare än M.
Om man å andra sidan vill förändra politiken måste S enas om svaren på viktiga frågor. Hur ska de vinna tillbaka stödet från den arbetande delen av befolkningen? I Correns artikelserie (S)ista striden det är? pratar många Socialdemokrater om att öka de anställdas makt över arbetslivet, men det leder till nästa fråga: Vilken makt har politiken att styra arbetslivets villkor i en värld med global konkurrens? Inte ens i den offentliga sektorn, som slipper internationell konkurrens, kan man bestämma arbetsvillkor utan problem - krav som rätt till heltid och att slippa delade arbetspass står i motsats till varandra, om inte servicen ska försämras.
Och så är det själva processen, hur man omprövar sin politik. Här kan S om de vill lära mycket av M. Moderaterna gjorde några radikala förändringar av sin gamla politik och var väldigt tydliga med det. När Mona Sahlin försökte stöpa om S skolpolitik blev det vaga och dubbla budskap, eftersom många partiföreträdare höll fast vid den gamla retoriken.
Den dagen S har en tydlig politik som tilltalar folk som jobbar kommer M att få välbehövlig konkurrens. Låt oss dock hoppas att S aldrig mer når fornstora valresultat omkring 50 procent - så samlad makt är inte bra, oavsett om S eller M är statsbärare.