Med i bilen fanns också svenska Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Aron Modig på stöduppdrag. Omständigheterna runt kraschen är i skrivande stund något oklara, men svenske Modig rapporteras ha klarat sig lindrigt.
Jag hade förmånen att träffa Payá på Kuba hösten 2010 i ett stödprojekt för Movimiento Cristiano Liberación, Kristna frihetsrörelsen, Payás sekulära, politiska oppositionsrörelse, som ytterst hämtar stöd i sin människorättskamp från den kristna människosynen.
Resandes tvärs över den avlånga ön från Havanna i väster till Santiago i öster - där marginaliserade dissidenter sover ute i parkerna om nätterna - och tillbaka igen, fick jag under diskretion en inblick i rörelsen.
Jag minns Payá själv som principfast med starka värderingar, trots regimens hot och hån. Vi förde långa diskussioner om den kubanska kommunismen och oppositionsrörelsen, liksom om internationell politik. Payá, en av vår tids stora intellektuella, tog sig tid att lyssna på mig; en ung, oerfaren svensk skribent. På bänkar i Havannas alléer, skyddade från säkerhetstjänsten i stadstrafikens myller och oljud, eller vid stranden intill vågornas brus, samtalade han tålmodigt med mig; lyssnade på mina resonemang och frågeställningar framförda på svag spanska, och replikerade med anpassad vokabulär om samtidens och framtidens politiska utmaningar. Han talade om de grundläggande frihetsidealens bestående, hoppfulla alternativ till vår tids ibland vacklande, värderelativistiska tankeströmningar. Och han hade en enastående förmåga att trots - eller kanske just på grund av - sin uppväxt som intellektuell i en kommunistisk diktatur, i korta ordalag ge träffsäkra, klarsynta betraktelser om det moderna samhällets problem och möjligheter, även långt utanför Kuba.
Payá tvingades bevittna många vänner gripas och fängslas, somliga intill döden. Själv förblev han trots stora personliga uppoffringar på fri fot. Med kringskuren handlingsfrihet kunde hans kamp trots motgångarna drivas vidare, inte minst tack vare internationella insatser.
År 2002 belönades han för sin outtröttliga kamp mot kommunismens förtryck med Sacharovpriset för mänskliga rättigheter, EU:s förnämsta pris för människorättsaktivism. Därutöver nominerades han två gånger till Nobels fredspris av Tjeckiens förre president Václav Havel.
Efter slutfört uppdrag lämnade jag Havanna, där jag befann mig, och begav mig ut på egen hand längs den kubanska nordkusten för att försöka samla intrycken. Det var en molnig kubansk höstdag när jag svängde av vägen och körde ner mot stranden, där jag stängde av motorn och klev ut ur bilen.
Jag tog mig över sandvallen, gick ner till vågorna och såg ut över havet. Den saltluktande havsvinden sjöng i palmernas trädkronor. Jag satte mig ned. Tänkte på de dissidenter som i desperation av regimens utreseförbud kastat sig ut i vågorna i försök att simmandes fly norrut i obändigt hopp om att en dag få se frihetens Amerika - men förgäves.
Vi var många som hoppades att Payá en gång skulle få se sitt Kuba i frihet. Kanske själv som presidentkandidat? Ödet ville annorlunda.
Den kubanska oppositionsrörelsen må ha förlorat en stor ledare. Men hans dröm om ett verkligt fritt Kuba lever vidare med oförminskad styrka hos oss kvar i jordelivet, med saltstänkta ögon blickandes mot en ljusnande horisont.
Oswaldo Payá blev 60 år.