Fredagens Corren berättade att länsstyrelsens kartläggning av narkotikamissbruket i länet visade på en oroande stor omfattning. Länsstyrelsens utredare har lyckats identifiera 2 035 narkomaner i länet. Toppen på ett isberg.
I en faktaruta intill stod det att någonstans mellan 15 och 20 ungdomar de senaste fyra åren dött eller tagit sitt liv som en följd av sitt narkotikamissbruk.
När hörde vi senast en politiker tala om narkotikans offer?
Det finns tydligen angelägnare frågor. Den olycksdrabbade delen av väg 73 -- en cirka tre mil lång sträcka mellan Västerhaninge söder om Stockholm och Nynäshamn -- ska efter mycket protester och lobbyarbete nu få en ny sträckning.
Bygget är angeläget, menar förkämparna -- bara de senaste tio åren har 33 personer dött längs "Dödens väg". Därför är det på tiden att det nu läggs cirka en miljard för att göra vägen "mötesfri".
Låt oss leka med tanken att staten satsade en miljard kronor på att bekämpa narkotikamissbruket bland landets ungdomar. Hur många liv skulle inte kunna räddas?
Sannolikt långt fler än 33. Staten skulle också få tillbaka en god bit av sin satsade miljard genom minskad brottslighet, färre ungdomar som går på socialbidrag och lägre kostnader för sjukvården.
Samhället har ställt upp för en utbyggnad av väg 73. Rikspolitiker, namnlistor och en målmedveten och slipad lokal protestgrupp har fått riksmedia att uppmärksamma frågan.
Vem talar för Sveriges nerknarkade ungdomar?
Vi bär alla en del av skulden för samhällets misslyckade kamp mot narkotikan.