Efter Stalins vedervärdiga mångmiljonmord på misshagliga medborgare behöll kommunismen mot allt förnuft en viss legitimitet.
Allt eftersom åren har gått har fortfarande troende kommunister gjort sitt bästa för att få sin ideologi rumsren.
Vänsterpartiet, vpk, slopade sitt "k" som stod just för kommunisterna, och ställda mot väggen tog vissa ledande vänsterpartister avstånd från det sätt som det kommunistiska systemet fungerat i praktiken.
För den som minns, för den som kan sin historia, är det svårt att förstå någon form av kommunism kom att existera efter Stalins ondskefulla regim och det förtryck som hans efterträdare utövade mot folket i Sovjet och dess satellitstater.
Nu har den svenska vänstern begåvats med en partiledare som, till synes, mycket stolt deklarerar sig själv som kommunist. Lars Ohly, som en gång i världen var aktiv folkpartist och som inte spelade fotboll med Nacka Skoglund fick en överväldigande majoritet när v-kongressen i helgen röstade fram en ny ordförande.
Lars Ohly är dock inte enbart kommunist. Han är demokrat också. Säger han. Detta kan inte tolkas annat än som rent apspel. Liksom "snus är snus om än i gyllene dosor", är kommunismen alltid kommunism, en ideologi byggd på att staten alltid är viktigare än individen och att individen utan att ifrågasätta det måste underordna sig. Kommunism är att från födseln till döden tvingas lägga sitt öde i händerna på potentater som själva roffat åt sig makten. Den som vill kopplas samman med ett sådant system kan definitivt inte göra anspråk på att vara demokrat.
Ohly ska emellertid nu börja leda ett parti som opinionsmässigt är på fallrepet och som säkert får pröva på mer av åkning i utförsbacke, sedan den synnerligen populära och populistiska röstmagneten Gudrun Schymans ledarskap är ett minne blott.
Dessutom ska Ohly sitta i toppen på ett splittrat parti. Splittringen är tydlig för alla med minsta intresse för och hum om svensk politik. Förutom då Lars Ohly förstås. Han har varken sett eller hört något som tyder på att det finns partifraktioner med motstridiga uppfattningar om framtida v-politik.
Det vore djupt omoraliskt att jämföra den bekännande kommunisten Lars Ohly med Josef Stalin, men båda har trots allt visat att de är bra på att göra sig kvitt dem som inte till fullo delar deras värderingar och visioner. Stalin använde sig av bestialiska metoder som självfallet är otänkbara för Lars Ohly. Dock visade den just avslutade v-kongressen att Ohly med andra metoder klarade av att få bort så gott som alla de partikamrater som kallas förnyare från partistyrelsen.
Styrelsen domineras nu kraftigt av de så kallade traditionalisterna, den falang Ohly själv tillhör och som har avsevärt mer långtgående planer på socialisering och förstatligande i samhället, och som fortfarande talar svärmiskt om revolution, fast, som de säger, en fredlig sådan.
Det fanns många kongressdeltagare som inte bara var bekymrade för partiets framtid utan också oroade sig för att den nya partiledningen ska göra vänstern sluten, dogmatisk och mindre intresserad än tidigare att samverka med socialdemokraterna och miljöpartiet.
Lars Ohly kan inte mena allvar när han påstår att det inte finns någon splittring i vänsterpartiet.
En partiledare som inte vågar se sanningen i vitögat bidrar förstås till splittring, särskilt som de så kallade förnyarna efter kongressen är så öppet besvikna och har börjat tala om en "B-plan", vilket innebär att de vill anordna en ny öppen konferens som ska visa att de finns.
Just nu ser det allt annat än ljust ut för det parti som under Gudrun Schymans ledning firade så stora triumfer. Och det är mycket osäkert om den nye ledaren, Lars Ohly, kan hindra att partiet på lite sikt kommer att marginaliseras.