Någon som minns kulturpartiet? Det var en bluff iscensatt av Riksteatern under Almedalsveckan 2005, med syftet att bilda opinion för större satsningar på kulturen.
Av någon anledning hamnar kulturpolitiska diskussioner nästan alltid där - i pengarna. Sällan debatteras vilken kultur vi ska ha, för och av vilka, när, var, hur eller varför. I stället detta eviga hur många skattekronor som ska gå till kulturen.
Därför har också den av alliansregeringen tillsatta kulturutredningen fått hård kritik. I utredningsdirektiven står nämligen att en utgångspunkt är att kostnadsramarna för den statliga kulturpolitiken ska vara oförändrade. I och med detta blir utredningens uppdrag - att se över kulturpolitikens inriktning och arbetsformer och föreslå förändringar - ointressant för kritikerna.
Att utredningen ska försöka öka kulturens ekonomiska resurser genom att förbättra möjligheterna till näringslivssponsring blidkar inte dessa kritiker. För dem är kulturpolitik detsamma som rejäla och ständigt växande skattesubventioner, allt annat är kulturfientligt.
Men samtidigt har många kulturutövare som vill diskutera kulturpolitiken orättvist stämplats som tokvänster den senaste tiden.
Skuggutredningen och tankesmedjan Det osynliga är två initiativ från professionella kulturutövare att delta i och påverka den kulturpolitiska debatten. Båda har uppfattats som vänster, och alltså kramats från vänsterhåll och avfärdats som flummiga och naiva av borgerliga.
Och visst kan man hitta vänstertankegods på Skuggutredningens hemsida. Där finns idéer som statlig konstnärslön till kvinnliga skådespelare för att motverka branschens könsdiskriminering och förslag att ta 30 av försvarets 40 miljarder och ge till kulturen. Retoriken hos konstnärliga ledaren Stina Oscarson (Corren 18/9) när ord som "marknadstänkande", "nyliberal" och "reklam" per automatik står för någonting ont skvallrar också om ett vänsterperspektiv.
Men det finns också något konstruktivt och utvecklingsinriktat i dessa initiativ som inte får viftas bort bara för att det är uppblandat med vänsterretorik. Skuggutredningen och Det osynliga vill nämligen få till just den där kulturdiskussionen som höjer sig över anslagsnivåerna - den som handlar om vilken kultur vi ska ha och varför.
De kulturpolitiska förslag som Skuggutredningen redovisar på sin hemsida är långt ifrån homogena. Där finns de väntade kraven på mer skattepengar till kulturen, men också idéer om det utbildas för många konstnärer för Sveriges lilla marknad och uppropet att slopa kravet på kulturen att vara uppbygglig och politiskt korrekt.
Den kulturpolitik Sverige har i dag är i princip den som lades fast 1974. Samhället har utvecklats mycket sedan dess och de flesta inser att kulturpolitiken måste förnyas. När alliansregeringen har antytt att de har ambitionen att åstadkomma detta, genom kulturutredningen, vore det ett stort misstag att inte lyssna på kulturutövarnas tankar.