Jag hade tänkt hamstra inför säljstoppet, för att skjuta upp det oundvikliga ögonblick när jag tvingas se hemmet och familjemedlemmarna i det vanställande ljuset från lågenergilamporna, dessa skönhetens fiender.
För vad spelar det för roll vilka lampor jag använder, när klimathotet ändå beskrivs som en ostoppbar lavin, och världens politiker inte lyckas komma överens?
Men så läser jag en intervju med den konservative filosofen Roger Scruton i senaste Axess (nr 6). Han menar att panikstämningen runt klimathotet och den globala inriktningen på miljörörelsen får människor att göra som jag - ge upp. Med lokala miljörörelser och medvetenhet om vilka miljöproblem som finns utöver klimathotet menar Scruton att man kommer längre. I det lilla perspektivet känner människor att de inte bara kan utan också bör göra något - eftersom de gör det för sina närmaste.
Han har myntat begreppet oikofili, kärleken till hemmet, för han menar att människors kärlek och rötter, deras lojaliteter och band till andra människor, är det enda som ger tillräcklig vilja till de uppoffringar och ansträngningar som krävs för att rädda miljön.
Oikofili kan ses som ett försök att vaska fram de goda sidorna ur nationalism. Historien får oss att bara se nationalismens onda och farliga sidor, men miljöproblemen visar baksidan med ett strikt globalistiskt tänkande: Det blir för stort, för abstrakt, och det känns som om det inte riktigt handlar om oss.
Och då ger sådana som jag upp. Men Scruton fick mig på bättre tankar. Jag ska undersöka om det finns bättre lågenergilampor än de jag hittills har prövat.