Nej, det framkom inget nytt när de borgerliga partiledarna framträdde i Linköping i går. Och det är klart, består publiken av gymnasieungdomar är kanske inte tillfället det naturliga för dramatiska överraskningar i politikens högre skola. Särskilt om tiden för frågor är knapp.
Så man fick ta det för vad det var, det samborgerliga besöket. En uppvisning i relativ enighet, inte i någon absolut sådan.
De fyra undvek noga att trassla in sig i detaljer utan höll sig till de breda linjerna, de principer kring vilka de alla utgick.
Det är förståeligt. Djävulen sitter i detaljerna, som någon sade. De borgerliga partierna arbetar nu för högtryck för att svetsa samman sina agendor. Men man är långt ifrån det skede då någon av partiledarna kan stå vid ett podium och förklara hur det ena eller andra hushållet påverkas av en kommande borgerlig regerings politik.
Faktum är att man på vissa områden står inför större stötestenar. Frågan om ersättningsnivån i socialförsäkringarna är till exempel en av de för dagen mest pockande. Där står folkpartiet ensamt och stretar emot, till försvar för ett bibehållande av dagens system. De tre andra vill ha förändringar. Frågan är, innebär sådant att det finns fog för att döma ut alliansens anspråk på enighet?
Nej. Den borgerliga valturnén är inte tänkt att demonstrera ett färdigt borgerligt program i vilket alla tvistefrågor är lösta. Genom att paradera på det sätt de gör demonstrerar de fyra partiledarna något annat, nämligen sin gemensamma beslutsamhet. Hela deras resa är ett slags löfte om kommande gemensam borgerlig politik.
Och det är gott så. Det är långt till valet.