I takt med att den juridiska diskrimineringen av kvinnor successivt avskaffats blir frågan om jämställdhet mer och mer en kulturell fråga. En fråga om våra föreställningar, våra förväntningar och attityder kring kvinnligt och manligt.
Det är såklart inte bara kvinnorna som påverkats, det har även förändrat livet för alla män. Detta är något som inte diskuteras lika mycket, men just nu pågår en statlig utredning som har fått namnet "Män och jämställdhet" (Dir. 2012:97). Utredare är statsvetaren Svend Dahl. Jag frågar honom om någon tidigare utredning fortfarande är intressant.
-Karl-Petter Thorwaldssons utredning från 2005 som föreslog en tredelad föräldraförsäkring, den håller än. Även om jag personligen föredrar en 50/50-delning av föräldraförsäkringen.
Kvinnoemancipationen i samhället förutsätter en mansemancipation i familjen. Men jag är inte säker på att kvinnor är "förlorare" när de tillbringar mer tid med barnen under dessas uppväxt och männen tillbringar mer tid på jobbet. I boken, "The top five regrets of the dying" (2012), har den australiska sjuksköterskan Bronnie Ware skrivit ned vad gamla som ligger på sin dödsbädd sagt till henne om vad de ångrar i livet. Tvåa på listan är "Jag ångrar att jag jobbade för hårt", ett svar som var betydligt vanligare bland män än bland kvinnor. Är det då verkligen så självklart att det är kvinnorna som drar det kortaste strået i en familj där kvinnan tar ut mer av föräldraledigheten än mannen gör? Tyder det verkligen på diskriminering av kvinnor, givet att de kvinnor som vill, är fria att jobba mer och prioritera karriären? Är det inte i själva verket så att det ligger mer i männens intresse än kvinnors att männen tar ett större ansvar för barnen?
Om pengar inte är allt här i livet, hur kommer det sig då att just matematiskt lika löneutfall verkar vara högsta prioritet över allt annat för så många som kallar sig feminister? Är det förklaringen till att många kvinnor inte kallar sig feminister och det kanske därför alla kvinnor inte stödjer tanken på en tvångsdelad föräldraförsäkring? För det är ju vad diskussionen handlar om. Föräldrapenningen är redan ”individualiserad” sedan 1974, så till vida att hälften av dagarna är mannens och hälften av dagarna är kvinnans, men båda har rätt att överlåta sin del – förutom då de två så kallade "pappamånaderna" som man inte får överlåta.
Det är ett listigt retoriskt grepp att kalla en tvångsdelad föräldraförsäkring för "individualiserad" med tanke på att "individualiseringen" består i att staten, utan vår individuella inblandning, bestämmer hur den ska tas ut. Och om man nu ändå ska reflektera över hur vi klär socialstatens bidragssystem med ord så kan man ju även undra varför det kallas föräldra-"försäkring" över huvud taget? Visserligen heter det rent formellt föräldrapenning, men i debatten talas det om föräldraförsäkring - som om det vore någon oförutsedd olycka som drabbat alla som blir föräldrar.
Det kan inte vara så att jämställdheten bara hänger på hur män agerar. Det är inte ovanligt att män som vill dela lika på föräldraförsäkringen har en kvinna som vill vara hemma med barnet mer än halva tiden. Vill de inte bråka om saken blir det ju kvinnan som får sin vilja fram och då beror ju inte det ojämlika uttaget av föräldradaga på mannen utan på kvinnan. Jag frågade Svend Dahl om detta.
-Idéerna om manligt och kvinnligt begränsar både mäns och kvinnors livschanser. Delvis är det till och med en fråga om vad vi upplever som attraktivt. Kvinnor måste börja intressera sig för män som vill ta hand om barnen och män måste börja intressera sig för kvinnor som gör karriär.
Detta med att vilja vara jämställd men att inte kunna, beskrevs som "i-princip-mannen" i en statlig rapport från 1985. Men då avsågs män som ville vara jämställda, men hindrades av omgivningens attityder. Man kan också fråga sig om varför den statistiska, snarare än den juridiska jämställdheten, ständigt står i debattens centrum. Är det rimligt eller eftersträvansvärt att det matematiskt statistiska utfallet är överordnat? Om man tänker sig en situation där ingen kvinna i hela Sverige tvingas göra någonting i hela sitt liv som hon inte vill och detta i en situation där alla jobb, sysselsättningar och tidsfördriv är fullt likvärdigt tillgängliga för kvinnor och det statistiska resultatet av detta ändå blir att kvinnor och män inte delar 50/50 på allt eller att kvinnor inte utgör eller får just 50 procent av vad det nu än är man mäter, är det då ändå ett ojämställt samhälle? Om den statistiska jämställdheten står över allt annat i värdehierarkin så måste svaret bli nej, det samhället är inte jämställt. Men är detta verkligen ett rimligt betraktelsesätt?
De som driver på för att uppnå just denna statistiska jämställdhet, måste köra över många individers fria viljor med hjälp av statens makt. Rimligtvis är det så att de som eftersträvar detta är desamma som skulle påverkas minst, emedan de som inte vill måste tvingas att leva sina liv för att tillfredsställa de statistiska jämlikhetsvurmarnas målsättning. Tvång för statistikens skull. Då inställer sig frågan om hur jämlikt det samhälle är där majoriteten på ett sådant sätt tvingar sin vilja på minoriteten inom alla områden?
Jag betraktar mig som feminist även om etiketter ofta kan förvirra mer än de reder ut. Jag avslutade mitt samtal med Svend Dahl med att fråga hur det kom sig att han inte nämnt någon variant av feminism så som särartsfeminism, likhetsfeminism eller queerfeminism under vårt samtal. Svaret jag fick var att "den typen av etiketter har en tendens att skapa ideologiska låsningar, som jag tror kan vara ett hinder för jämställdhetsarbetet.