Liu är en modig man. Det är ett bra val. Liu har tusentals likasinnade i de kinesiska fängelserna och fånglägren. Den som söker i arkiven hos de stora människorättsorganisationerna hittar hundratals dokument som berättar om fängslanden, förtryck och förföljelse.
I motiveringen pekar Nobelkommittén på att det finns ett "nära samband mellan mänskliga rättigheter och fred". Så är det. En som kunnat visa detta empiriskt är en annan tidigare nobelpristagare i ekonomi, Amartaya Sen som forskat kring sambandet demokrati, fred och utveckling. Noterbart i sammanhanget är också att årets litteraturpristagare Mario Vargas Lhosa haft ett långt engagemang för yttrandefriheten. Allas yttrandefrihet. Den är en grundplatta i varje människovänligt samhällsbygge.
Regimer som måste svara inför sina medborgare blir mer intresserade av att lösa sina samhällens problem. Politiska friheter som fria val, rättigheter att kunna tala och organisera sig fritt gör det möjligt att hantera motsättningar och konflikter på ett civiliserat sätt.
Det är ingen garanti för paradiset, men stängs möjligheterna att kanalisera kritik kan samhället explodera. Det kinesiska ekonomiska undret beundras av många utanför. Det skrapas med fötterna för att få komma in. Regimen vet sitt värde och sin makt. När landet hamnar i konflikt med omvärlden handlar det väldigt sällan om hur man behandlar sina medborgare, utan då kan det gälla materiella saker som upphovsrätt, eller som nu i dagarna, sättet att hålla sin växelkurs. Men tusentals i fängelse går tydligen bra. Inga sanktioner där inte.
Kina är en stormakt. Kineserna gör som de vill. Det finns det många exempel på. Deras mobbning av Taiwan, där man blockerar sin granne - och hotar de som har relationer med dem. Demokratiskt valda och demokratiskt sinnade taiwanesiska politiker har fått ta sig i genom källardörren när de besökt bland annat Sverige. Det är ovärdigt, men makt är det som gäller.
Förhållandena i Kina har vid några tillfällen varit föremål för granskning i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det har slutat med, efter kinesiska påtryckningar, att rapporternas innehåll blivit tunnare än vatten. Göran Persson berättar i Erik Fichtelius stora intervjubok med honom hur regimen reagerade starkt när han närmade sig ämnet mänskliga rättigheter. Värdarna hotade att avbryta mötet omedelbart om han inte bytte ämne.
Det har funnits förhoppningar att situationen ska förändras. Förväntningar fanns exempelvis på att de olympiska spelen i Peking 2008 skulle öppna landet och öka rörelsefriheten för dem som arbetar för demokrati. Det funkade inte, snarare skärpte regimen sina kontrollinsatser.
Nu knyts förhoppningar att Nobelkommitténs val ska öppna möjligheter för den kinesiska demokratirörelsen. Låt oss hoppas. Men framgångsrikt påverkansarbete förutsätter att objektet bryr sig om vad andra tycker. I Kinas fall är det tyvärr tveksamt. Om så behövs är man redo att skjuta ned folk på gatorna. Det har regimen gjort tidigare.