Mycket med Juholts partiledartid var neslig och nedslående. Redan i installationstalet på partikongressen 2011 hamnade han fel. Det fanns något otåligt och ryckigt över hans sätt att framställa sig själv. Tvärtemot den nedtonade politikerpersonlighet som vinner val i Sverige.
Hans Almedalstal blev ingen succé, utan spädde på bilden av en politiker som slarvar med fakta. De första månaderna lade den svajiga grund hans korta partiledarskap otryggt skulle vila på. Redan där måste andra toppar inom socialdemokratin sett vartåt det bar och konstaterat att vi omöjligen kan gå till val med denne man som statsministerkandidat.
Efter hyresskandalen räddades han av att ingen ville att det skulle verka som att ett mediedrev kunnat avsätta en socialdemokratisk partiledare. Förmodligen insåg de som hade makten att tvinga bort honom att med hans grodfrekvens skulle det inte dröja länge tills han återigen stod med hela underkroppen i klaveret. Så blev det också.
Ett förhastat försvarspolitiskt uttalande i sin återkomst efter julledigheten blev hans fall. Som ett sista tack från partiet fick han själv regissera sin avskedsföreställning. I stället för att möta mediedrevet en mörk fredagskväll på Sveavägen kunde han annonsera sin avgång på hemmaplan i Oskarshamn.
Förmodligen var Håkan Juholt medveten om vilken parantes hans partiledarskap riskerade att bli ihågkommit som. Därför var han redan vid sin avgång mån om att skriva sin egen historia. Det var inte hans fel och brister som blev hans fall. Det berodde på "klägget i Stockholm"; ett politiskt-medialt etablissemangskotteri som stack kniven i hans rygg. Det framkommer av boken Utmanarna som nyligen lämnat tryckpressarna.
Allt sedan avgången i januari har Juholt med jämna mellanrum dykt upp i media och levererat nya märkliga citat om sin partiledartid. Kanske är det försök till äreräddning. Men finns det något mycket sorligt över den här mediala följetongen.
Senaste omgången var i förra veckan när Juholt dök upp som gäst när Sveriges Radios Ekot firade 75-årsjubileum. Jo, visst har jag brister, konstaterar han, men jag var den socialdemokratiska "gräsrotsrörelsens kandidat, inte den socialdemokratiska maktens kandidat" fortsätter han sturskt. Det är i sådana uttalande som preciserar det fascinerande och farsartade med Håkan Juholt.
Hans verklighetsbild verkar skilja sig så mycket från alla andra. Han ser i spegeln den grandiosa underdogen som blivit det ultimata offret. Vi andra ser en medelmåttig insider från riksdagen som inte höll för sin roll därför att han inte agerade och förde sig på ett sätt som man kan kräva av en partiledare och en statsministerkandidat.
Det insåg tillslut även den socialdemokratiska ledningen. Kanske är det dags att han själv gör det. Den mediala följetongen börjar bli allt för sorglig.