Linköping har en välutbildad befolkning, och kommunen ger förhållandevis stora anslag till grundskolorna. Den vällovliga målsättningen är att erbjuda "Sveriges bästa skola". Ändå har niondeklassarna sämre avgångsbetyg än det svenska genomsnittet. Hur är det möjligt?
När Corren nyligen granskade tillståndet i grundskolan i Linköping blev svaret från kommunen:
En utomstående konsult. Någon måste granska det klena resultatet.
Men redan i artikelserien framfördes många goda teorier och förslag till lösningar.
Ludde Uvenberg, mångårig grundskollärare och numera avdelningschef på Folkuniversitetet, ifrågasatte om rektorerna jobbar med rätt saker. Han beklagade ett slags rådande nejsägarkultur:
"Det finns en visionslöshet i Linköpings skolor, och det är en stor brist."
Enligt Uvenberg är det inte bristen på pengar som är problemet, utan själva fokuseringen på pengar. Som om rektorernas enda uppgift var att hålla budgeten.
Onekligen har rektorerna länge tvingats att ägna stora krafter åt ekonomiska och administrativa uppgifter, och därför har de inte alltid haft tid att motivera sina lärare. På den punkten har kommunpolitikerna utlovat lindring.
En annan tänkbar förklaring till att Linköping placerar sig förhållandevis lågt i Skolverkets statistik är att kostnaderna för skolans lokaler ökade mycket kraftigt i mitten av 1990-talet. Höga hyror har av allt att döma lett till snålare villkor för Linköpings elever, deras undervisning har fått kosta mindre.
Men en jämförelse med Växjö inger hopp. Där kombineras låga kostnader med goda resultat. Hemligheten i Växjö tycks vara en hög andel behöriga lärare, men också en genomtänkt plan för lärarnas fortbildning. Lägg därtill ett mått av småländsk entreprenörsanda och modet att prova nya grepp. Inget hindrar att Linköping drar lärdom och knappar in.
Ett problem i skolans värld är att många föräldrar flyr från sitt ansvar som vuxna. De varken ger av sin tid, sätter gränser eller samtalar med sina barn.
Men det är inte skolan som ska uppfostra barn. Skolan ska ge kunskaper, färdigheter, bildning. Och om skolan ska lyckas bättre med det krävs proffsiga, hängivna lärare.
Det betyder i sin tur att arbetsgivaren måste vårda sina anställda. Yrkesstoltheten lär inte infinna sig utan goda villkor, och utan rejäla utvecklingsmöjligheter.
Men att uppvärdera läraryrket handlar inte bara om att satsa på behörig och välavlönad personal, utan också om att visa prov på förtroende för lärarnas kompetens och erfarenhet. Sedan kommunaliseringen av skolan har den politiska klåfingrighetens princip fått råda. Reformerna har avlöst var-andra.
Nu behövs mer av arbetsro i skolan. På sina håll kan lärare behöva en paus från tvingande modepedagogik och från utbildningspolitiska floskler.
Som Birgitta Ståhl Öckinger (s), ordförande i barn och ungdomsnämnden, uttryckte saken:
"Sveriges bästa skola är ingenting som man kan beställa fram. Men den enskilt viktigaste faktorn är att vi ska ha duktiga pedagoger."
Lyssna till dem.