Äntligen. Den 28 oktober 2003 efterlyste jag en gemensam nordisk strategi för en restriktiv alkoholpolitik i EU. I går ställde sig de nordiska folkhälsoministrarna bakom en nykter förslagskatalog som, förhoppningvis, kan utmana den galet berusade och marknadsinspirerade "fritt-fram-politik" som gäller på alkoholpolitikens område.
Motståndet är hårt. Inom det högerdominerade EU hörs rop på att införselkvoterna ska slopas helt. Därför är det utmärkt att Morgan Johansson och hans nordiska kollegor enat sig. Alkoholpolitiken måste i fortsättningen sättas in i ett socialt sammanhang, folkhälsoaspekten måste överordnas den ensidigt kommersiella. Alkohol får inte vara en vara vilken som helst på marknadens torg.
I nya EU-länder som Polen och Estland slåss flera partier för kraftigt sänkta införselkvoter och radikalt höjda minimiskatter på sprit och öl. Så visst finns det förutsättningar för en alkoholpolitik som ser till folkhälsoaspekten. Men för att de nordiska ländernas offensiv ska bli trovärdig måste de själva tillämpa den restriktiva politikens principer.
Ridklubbarna viktiga för länet
Av landets närmare ett tusen ridklubbar finns ett 60-tal i Östergötland. Ungdomsverksamheten utgör stommen i klubbarnas arbete, och fortfarande är det mest tjejer som dras till ridsporten. Motalaortens Ryttarförening är ett typiskt exempel. Av klubbens ca 300 ryttare är drygt 60 procent ungdomar, de flesta tjejer. Den ekonomiska krisen på 1990-talet slog hårt mot många ridklubbars verksamhet - bland annat därför att många kommuner tog sin hand från eller kraftigt minskade stödet till klubbarna. I dag är ridklubbarna ofta ideella föreningar. Kommunerna nöjer sig med att på sin höjd äga en anläggning och/eller gå i borgen för föreningarnas lån. Det är en bra lösning, som stimulerar föräldrar och andra vuxna att engagera sig i verksamheten. Men nackdelar finns. Det visar exemplet Mjölby Ridklubb. Föreningens existens förutsätter en stor och fortlöpande arbetsinsats från många vuxna. När förutsättningen sviktar blir det tufft för de kvarvarande i föreningen. Den hårdnande konkurrensen från de många privatstallarna sätter ännu hård press på Mjölby Ridklubb och andra klubbar. Färre ridskoleelever betyder minskade intäkter.
Många kommuner tar ansvar för den omfattande idrottsliga och sociala verksamhet som bedrivs av ridklubbarna. Politikerna i Mjölby, som investerade i en ny ridanläggning för 7,5 miljoner kronor år 2000, avvärjde nyligen det akuta konkurshot som riktades mot Mjölby Ridklubb, och politikerkollegorna i det ekonomiskt hårt ansatta Åtvidaberg möjliggjorde byggandet av ett nytt ridhus i Vrånghult och står för 300 000 av de 400 000 kronor som driften beräknas kosta årligen. Tjejidrotten ridning tas på större allvar i dag än tidigare.
Den modell som prövas i Åtvidaberg kommer vi säkert att få höra mera av. Förutom att kommunen ikläder sig ett grundläggande ansvar för verksamheten, går det lokala näringslivet samt enskilda in och stöttar i betydligt större utsträckning än tidigare.
I Linköping äger kommunen ridanläggningen i Valla. Stallet renoveras just nu (3,8 miljoner kronor), och kultur- och fritidsnämnden hoppas att Valla Ponnyklubb tar över driften från och med nästa år.
Ridklubbarna betyder mycket som samlingsplats för ungdomar, i synnerhet tjejer. Därför bör kommunerna fortsätta att, på olika sätt, stötta klubbarna, precis så som sker när det gäller traditionella killsporter.
Till sist (hästräkning):
På tal om hästar: Statistiska centralbyrån vill ha reda på hur många hästar det finns. Jag har en. Stofölet "A Touch of Gold". Tänk så mycket du får veta genom att läsa tidningen.
TORBJÖRN GUSTAVSSON