Hundra dagar efter dubbelmordet i Linköping består ovissheten. Något genombrott i polisens arbete är ännu inte i sikte.
"Vi är egentligen inte närmare en gärningsman i dag än vad vi var en vecka efter morden. Det är den dystra sanningen." Det erkänner förundersökningsledaren utan omsvep i dagens tidning.
Att så är fallet är djupt beklagligt. Men det är samtidigt uppfriskande att polisen är så öppenhjärtig.
Det normala är annars att poliser försöker mörka, att man ger intryck av att trots allt vara en snar lösning på spåret. Detta i all synnerhet när det gäller uppmärksammade brott, då polisen känner ett starkt tryck från samhället att leverera ett snabbt genombrott. Spaningsledningens ärlighet är värd all uppskattning.
Det är nämligen viktigt att inte inge falska förhoppningar. Men samtidigt känner polisen allmänhetens krav.
De hundra dagar som gått sedan dubbelmordet har varit en svår period för Linköpingsborna. För de anhörigas del förblir sorgen obearbetad så länge mördaren inte gripits. För många andra hänger oron kvar. Låsta skolor, föräldrar som lämnar och hämtar sina barn från skolorna -- så ser verkligheten ut i Linköping i dag. Dubbelmordet fortsätter att i högsta grad prägla vardagen runt om i Linköping.
Det glädjande är ändå att spaningsledningen uttrycker en stark optimism. Konstaterandet att inget genombrott är i sikte leder inte till någon uppgivenhet. Polisen har ett starkt trumfkort i form av gärningsmannens säkrade DNA-profil. Förr eller senare kommer därför en lösning.
Men vikten av att det sker förr snarare än senare kan naturligtvis inte nog kraftfullt understrykas. Ovissheten riskerar att permanenta en känsla av oro och otrygghet som inget samhälle mår bra av.