När skall dödssiffran egentligen stanna? Hur många tiotusen är detegentligen, till slut, som har omkommit i en av modern tids mestförödande naturkatastrofer? Och vad händer när nästa jättevåg sveper inöver de sydostasiatiska kusterna? Vi vet inte. Bara att det overkligablev verkligt. Det som tidigare bara sågs på katastroffilmerna kunde nuses på teve över hela världen: hur en gigantisk våg svepte över intetont anande människor vid de sydostasiatiska kusterna. Allt ifrånindiska fiskare till solbadandesvenska turister försvann på någrasekunder i vrålande vattenmassor.
Tiden efter har varit kaos. Till Arlanda anlände i omgångar ettslags svenska flyktingar, turister som i bästa fall fått med sigbagaget men i flera fall undsluppit med endast livet i behåll, klädda ishorts och bikinis. Flera är dessutom skadade och en del saknarfortfarande vänner och anhöriga som är försvunna eller ännu intelyckats komma med något plan. På flygplatsen finns sjukvårdspersonalför att ta hand om de medtagna.
Situationen är närmast overklig för en svensk. Inte barakatastrofens allmänna omfattning utan även otillräckligheten hos deberörda myndigheterna och organisationerna är något vi skandinaver ärovana vid.
Även oförutsedda skeenden är kontrollerbara hos oss. Samhällschockerav det slag som nu drabbar Sydostasien har vi i modern tid inte råkatut för, och därför är vår känslighet inför verkningarna stor. Det är ensak närdet bara visas på teve, men när svenskar faktiskt dör och någonsväns bekant landar på Arlanda iförd endast sommarkläder, då blir detplötsligt en annan sak.
Oron är förstås stor hos alla de som inte lyckats nå sina nära ochkära i krisområdet. Säkert höjs många röster i en kritisk ton mot såvälsvenskt utrikesdepartement som resebyråer för deras bristande beredskapoch begränsade förmåga att hantera situationen. Men då skall man se detjust mot bakgrund av katastrofens art. Jättelika jordbävningar medpåföljande jättevågor har förekommit förr, men inte i senare tid, ochinte drabbat just turistregioner så precist. Olyckans dimensioner ärsådana att det är hart när hopplöst att försöka upprätthålla en"svenskt" tillfredsställande beredskap inför något sådant som nu harskett. Ibland räcker människans organisation helt enkelt inte till föratt stävja all ofärd.
Dock kan sådan kritik riktas mot regeringarna i det drabbadeområdet, givet att vissa uppgifter visar sig vara korrekta. För andraregioner, exempelvis så pass nära som Japan, finns det uppbyggdavarningssystem för sådana här händelser. Icke så i det här fallet. Manhar inte brytt sig om att organisera något sådant. Och det beror intepå pengar. Så pass fattiga är inte dessa länder. Det beror på ointresse.
Det görs till och med gällande att det skulle finnas en färdigintakt varningsstruktur för regionen, bara det att länderna ifråga intehar brytt sig om att gå in i samarbetet och därför undgått chansen attvarnas.
Stämmer det är det fråga om en underlåtelse som kostat mångamänniskor livet. Visst, jättevågen färdades med en förskräckandehastighet; 300 kilometer i timmen. Men med en varning på två timmarsvarsel hade mycket kunnat uträttas.
Det är en fråga som rimligtvis blir föremål för en grundligutredning. Och skall något gott kunna sägas komma ur denna gigantiskatragedi måste det vara lärdomen att detta värsta tänkbara faktiskt kanhända. Och att myndigheter -- och för den delen människor -- måste varaberedda på det .