Ett femtiotal presidenter och premiärministrar -- däribland den svenske statsministern -- närvarade under militärparaden i går på Röda torget i Moskva, då minnet av segern över Nazityskland för sextio år sedan högtidlighölls. Den amerikanske presidenten George W Bush hörde till dem som hedrade Ryssland med sin närvaro. Men två presidenter, den litauiske och den estniske, var betecknande nog inte på plats.
Därmed fick världen en påminnelse om att segern över Nazityskland inte innebar en befrielse för alla. Det nazistiska tyranniet ersattes av kommunistiskt förtryck i halva Europa. För balterna var Röda armén allra minst någon befriare. Det är fullt begripligt att Estlands och Litauens statschefer ville göra en markering.
Ryssland har inte gjort upp med sin historia. Den sovjetiska arméns barbariska framfart i östra Europa och de efterföljande decennierna av kommunistiskt förtryck är inget som man i dagens Ryssland vill kännas vid.
Tvärtom används Sovjetunionens odiskutabla bidrag till den allierade segern över det nazistiska Tyskland för att rehabilitera sovjettiden. Ceremonier som firandet i Moskva i går blir ett tillfälle för att ge utlopp för en nationalistisk stolthet som knyter samman nutid och dåtid.
Den ryske presidenten Vladimir Putin är explicit på denna punkt: Putin anser inte att Sovjet-unionen var något att skämmas över. Det sovjetiska sammanbrottet var en av 1900-talets största "geopolitiska katastrofer", förklarade Putin nyligen.
Ingen kan förneka den närmast ofattbara insats -- mätt i mänskliga offer -- som Sovjetunionen gjorde för att kämpa ner nazismen. Bara i det för krigsutvecklingen avgörande slaget om Stalingrad uppgick de sovjetiska förlusterna till över en miljon. Ryssland har all anledning att minnas "det stora fosterländska kriget" med stolthet -- men dess fortsättning med betydligt mindre stolthet.
Det är naturligt att omvärlden hedrar de ryska, och övriga sovjetiska offren, men ju längre bort andra världskriget försvunnit, desto mer har också alla komplikationer suddats bort ur bilden. Kvar har blivit en politiskt korrekt diskurs som renodlar allt till enbart en kamp mellan diktatur och frihet. I detta schema hamnar diktaturen Sovjetunionen automatiskt och förledande på den "frihetliga" sidan, trots att Röda armén inte precis stred för någon universell frihet, utan ersatte Hitlers armé som ockupationsmakt i halva Europa. Någon Molotov-Ribbentroppakt vill Vladimir Putin naturligtvis inte heller bli påmind om.
Det är logiskt att dagens allt mer auktoritära Ryssland vill stärka minnets band till den sovjetiska tiden, att Putin söker förstärkt legitimitet genom att framhålla den historiska kontinuiteten. Men det är för den skull långt ifrån "logiskt" att en demokratisk omvärld spelar med i något som så uppenbart syftar till att glorifiera den forna Sovjetunionen.