Svarta kvinnor och män över hela vår jord sträcker förhoppningsvis på sina ryggar i dag - från Bujumburra i Burundi till Dallas i Texas och Skäggetorp i Sverige.
Symbolvärdet i att Barack Hussein Obama snart kommer att vara USA:s president - och världens mäktigaste man - kan knappast överskattas. Det krossar en gång för alla glastaket, utplånar gränsen för hur långt en svart man eller kvinna kan gå.
Det är naturligtvis beklagligt att det behöver bevisas att rasismen har spelat ut sin roll i västerländska demokratier. Men det behövs.
Slaveriet var en grundbult i västvärldens ekonomi från 1500-talet fram till senare delen av 1800-talet. Och ungefär samtidigt som det avskaffades eskalerade nästa form av förtryck mot världens svarta befolkning: Kolonialismen.
Fram till 1960-talet ansåg många européer inte att svarta afrikaner hade någon självklar rätt att bestämma över sitt eget öde och sitt eget territorium. Det gjorde i stället vita européer som exploaterade deras naturtillgångar såväl som deras kroppar - om än i mer sofistikerade former än det råa slaveriet.
Det var inte ens 50 år sedan. Och diskriminering och fördomar mot dem med en annan hudfärg än vit är fortfarande vanlig, även i Sverige.
I USA är rasmotsättningarnas historia om möjligt ännu mer laddad.
När slaveriet avskaffades där 1865 var priset ett inbördeskrig mellan nord- och sydstater. Den uppdelningen formar fortfarande USA:s politiska geografi. Bland de stater som stred för att bevara slaveriet - South Carolina, Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana, Texas, Virginia, North Carolina, Tennessee, Arkansas och Arizona - röstade bara tre med tvekan ja till Obama. De övriga nio hade en rungande majoritet för republikanernas kandidat - i Alabama var marginalen så stor som 21,2 procent.
1955 vägrade Rosa Parks att följa raslagarna i staten Alabama och ge sin sittplats på bussen åt en vit passagerare. 1991 misshandlades Rodney King brutalt av fyra vita poliser i Los Angeles efter att ha gripits för fortkörning. Händelsen ledde till våldsamma kravaller.
Det är bara två minnesvärda punkter i raden av motsättningar mellan svarta och vita i USA. Även i dag är skillnaderna i inkomst, utbildning och social status mellan dessa grupper ett nationellt problem.
När Barack Obama valdes till senator hade bara två svarta amerikaner nått den positionen. När han valde att kandidera i presidentvalet ansåg fortfarande många att USA inte var redo.
Nu flyttar Obama - vars far föddes i Kenya - in i Vita huset, som byggdes av slavar hämtade från Afrika för ungefär 200 år sedan. Det kan man kalla en revansch.
Ojämlikheten mellan svarta och vita i USA kommer Obama inte att kunna utplåna. Inte heller den ekonomiska klyftan mellan det svarta Afrika och den rika västvärlden.
Men kanske kan han visa vägen och stärka många svarta mäns och kvinnors tro på sig själva - i USA, i Afrika och till och med här hemma i Sverige. Det är i sig värt att fira.