Galenskapen i flera syriska städer, där statens våld hittills beräknas ha kostat 2 000 människor livet, har pågått i upp emot ett halvår. Invånarna, inspirerade av de folkliga resningarna i Tunisien, Egypten och Libyen, skjuts ihjäl eller fängslas av en samvetslös regim.
Likt sina fallna kollegor tycks president Bashar al-Assad vara tämligen världsfrånvänd. Eftersom han inte drar sig för att skjuta ned sin egen befolkning, är det föga förvånande att presidenten med lätthet klarar att ljuga för FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. När generalsekreteraren krävde att alla militära operationer och massarresteringar måste upphöra, svarade al-Assad: Det är redan gjort.
Att säga en sak och göra en annan, är en taktik som hittills fungerat för Syriens regim. Mycket tack vare att det är svårt att få direktinformation inifrån landet. Regimen har försökt blidka omvärlden genom att säga sig vara villig till reformer, som att tillåta fler partier än det styrande Baath-partiet. Allt eftersom har det gått upp för omvärlden att al-Assads löften inte är vatten värda.
På måndag träffas på uppmaning av 24 medlemsländer FN:s råd för mänskliga rättigheter för att samtala om läget i Syrien. Tålamodet börjar ta slut, i öst som i väst.
Turkiet, med en nyckelposition mitt emellan det eftertraktade EU och Mellanöstern, har försökt tala Syrien till rätta. Utan resultat. USA har fördömt våldet, men utrikesminister Clinton menar att det biter mer om kritiken kommer från Syriens grannländer. Tunisien, Saudiarabien, Kuwait och Bahrain har tagit hem sina ambassadörer och flera andra länder har följt USA:s uppmaning och fördömt al-Assads användning av kulsprutor och krigsvagnar.
Även Ryssland har en kluven roll i det syriska dramat. Banden mellan länderna går långt tillbaka till 1960-talet och stärktes under al-Assads far och föregångare, som styrde Syrien mellan 1970 och 2000. Så parallellt med att Ryssland står bakom FN:s säkerhetsråds fördömande av Syrien, fortsätter rysk statlig vapenexport till Syrien. Man hänvisar till att de avtal som slutits inte kan brytas.
Situationen är som synes komplicerad, såsom sådana här saker oftast är. Samtidigt som omvärlden och FN har svårt att få till stånd verkande åtgärder mot Syrien, finns det människor, som varken tillhör regimen eller militären, som hoppas att al-Assad ska kunna sitta kvar som president.
Syrien har sedan självständigheten 1946 varit en smältdegel i arabvärlden med en sekulariserad syn på religion men med nära relationer till såväl Iran (som stödjer al-Assad) som Turkiet. Landet har dessutom fungerat som en tillflyktsort för irakiska flyktingar. Bland dessa har al-Assad anhängare. De är rädda för vad som kommer hända med dem den dag som presidenten störtas. Man vet vad man har men inte vad man får.