Alla talar om den ekonomiska krisen. Många jämför den med 1930-talets depression.
Och det är naturligtvis mycket tufft för den som är eller riskerar att bli arbetslös i dessa tider.
Ändå finns det ett mått av hyckleri i vår krismedvetenhet. Många av oss, kanske rent av de flesta, har det bättre än någonsin. Trots krisen.
Det gäller till exempel mig själv. Bostadsräntorna - den enskilda faktor som påverkar min ekonomi mest - har sjunkit och väntas sjunka än mer. Närmare 70 procent av Sveriges befolkning äger sin bostad, så jag är knappast ensam.
Priset på bensin har sjunkit rejält. Elpriserna är på väg i samma riktning. Inflationen har stannat av och det tredje steget i jobbskatteavdraget ger lite mer i plånboken nästa år.
Jämför jag mina kostnader och utgifter för januari 2009 med läget ett halvår tidigare så går jag sammanlagt ett par tusenlappar plus.
Många gråter alltså krokodiltårar över krisen.
Men - invänder kanske någon - det gäller bara privilegierade personer som mig själv. Glömmer jag inte de arbetslösa, de sjukskrivna och pensionärerna?
Jo, visst finns det många som har små marginaler. Och att förlora sitt jobb är självklart ett hårt slag mot både ekonomin och självkänslan. Chanserna att hitta ett jobb blir mycket sämre framöver. Det är allvarligt.
Men även många svaga grupper får det förmodligen lite bättre genom lägre inflation och sänkta elpriser. Även arbetslösa kan ha ett bostadslån att betala eller kan vara beroende av att köra bil. Privatekonomin för många arbetslösa kan faktiskt bli marginellt bättre nästa år.
Men min poäng var något annat: Vi har inget att vinna på att måla ut krisen som värre än vad den är. De allra flesta av oss kommer att klara sig bra de kommande åren - många kommer att se sin ekonomi förbättras.
Det vi kallar för krismedvetenhet kan också vara farligt. Våra negativa förväntningar är en bidragande faktor till lågkonjunkturen. Om vi väntar oss svåra tider slutar vi konsumera och göra planer för framtiden. Ekonomins hjul slutar snurra.
I själva verket är det mest ansvarsfulla vi som har arbete kan göra att sätta sprätt på våra extrapengar. Gå på krogen. Bygga till på huset. Köpa prylar - åtminstone så länge vi köper svenskt.
Det ska bli mitt nyårslöfte - att inte sluta konsumera mitt i lågkonjunkturen.
Och jag tänker inte skämmas när jag korkar upp champagnen och skålar för 2009.