Varje år bidrar EU:s medlemsländer med omkring 1,1 miljarder till de så kallade Europaskolorna, där 20 000 barn från unionens 25 medlemsländer ges utbildning. Så kan exempelvis svenska barn få undervisning på sitt modersmål medan deras föräldrar arbetar vid någon av EU:s institutioner. I förlängningen är denna undervisning en förutsättning för att den europeiska integrationen alls skall kunna äga rum.
Men alla barn är inte välkomna till Europaskolan. Det gäller exempelvis barn med Downs syndrom och asperger.
Ändå säger FN:s standardregler för delaktighet och jämlikhet för människor med funktionshinder att det skall finnas lika möjligheter till utbildning för personer med funktionsnedsättning, och att utbildningen bör vara integrerad med ordinarie utbildning.
Enligt Barnkonventionen har barn med funktionshinder rätt till samma villkor som andra barn. Inget barn får diskrimineras.
Självklarheter, kan tyckas, särskilt inom en union som vilar på upplysta ideal.
Johnny Nilsson, statssekreterare på utbildningsdepartementet, sade i Ekot i går att Sverige drivit på för förändringar inom Europaskolan:
"Vi har ett ansvar tillsammans med alla andra medlemsländer att se till att det blir en bra verksamhet och att det är öppet för alla barn. Det ansvaret tar vi."
Ekots granskning ger dock en annan bild. Den svenska regeringens ambitioner att hålla nere utgifterna till EU har -- genom finansdepartementets försorg -- fått gå före en reformering av Europaskolan. Flera förslag till förändringar har röstats ned av svenska representanter, för att de skulle kosta för mycket.
En Europaskola för alla skulle kunna fungera som en viktig förebild. I många medlemsländer -- nya som gamla -- återstår mycket arbete innan funktionshindrade barn är integrerade i samhället.
Hur som helst är rätten till utbildning och till icke-diskriminering ingen förhandlingsbar, social förmån. På den punkten borde den svenska regeringen ha vett att vara tydlig.