På årsdagen av flodvågskatastrofen samlades människor i minnesstunder runt om i hela världen, inte minst i Sverige där huvudceremonin var på Skansen i Stockholm. Men för svenskt vidkommande fanns en speciell omständighet. Det fanns en opinion, främst bland offrens anhöriga, mot att Göran Persson skulle närvara på Skansen.
På morgonen förklarade Persson i teve var skåpet skulle stå. Han förstod att det är starka känslor det handlar om. Men, menade han som en förstående far, de ser ju inte klart alla dessa känslosamma. Visst, de är upprörda över att ingen ansvarig har fått lämna sin post. Visst, de känner att de behöver någon att kanalisera känslorna emot. Men nu är det ju så här att det är han som är ytterst ansvarig och han tänker inte avgå. Så är det bara.
Folk borde se bortom känslorna och vara förnuftiga, tyckte han. Förstå att han som statsminister naturligtvis skall sitta på första parkett vid minnesstunden. Nu skall vi gemensamt glömma allt groll och stötta varandra.
Persson förnekar sig aldrig. Inte ens i en stund som denna kunde han avstå från att visa att han är den som bestämmer.
De som inte tycker som han tänker inte klart och kan förlåtas för stunden, men inte tas någon hänsyn till.
Det borde inte behöva handla om Persson, ens dessa rader. Men han ställer sig själv demonstrativt i vägen för sorgens sikte. Laila Freivalds hade åtminstone vett att avstå från att närvara vid ceremonin.
Det finns anledning att påminna om att minnesstunder är civila ritualer och inte statliga. De kräver varken statens närvaro eller välsignelse. En minnesstund är något privat, i det här fallet kollektivt eftersom det var en kollektiv tragedi, men staten har inte nödvändigtvis med den att göra.
En ljusare påminnelse om det är det gemenskapens band som har knutits mellan svenskar och thailändare efter katastrofen.
Den thailändska hjälpsamheten och medmänskligheten blev snabbt ryktbar i Sverige när vittnesbörderna om katastrofens skräckscener nådde oss. Och den svenska viljan att bidra till hjälpsändningar och återuppbyggnad stod inte denna anda långt efter. De drabbade thailändarnas öden har heller inte fallit i glömska i Sverige utan väcker fortfarande engagemang, trots -- eller kanske på grund av -- svenskarnas egen smärta. De thailändska minnesceremonierna bevakades minst lika noga som de svenska av svensk television i går.
Detta är en form av gemenskap mellan två nationer som är starkare än alla diplomatiska konventioner. Den skapas av två folks känsla av att ha delat en prövning tillsammans. En känsla så mycket större än och så fjärran från det statliga umgänget.
Kontrasten till Göran Perssons tidigare försök att lägga skulden på thailändarnas sätt att bygga hus är övertydlig.
Den ursäkten har fortfarande inte kommit. Men det behövs inte. Det är den folkliga gemenskapen som räknas.