Någon som dock klarat sig undan avgångskrav är Maud Olofsson. Detta trots Centerpartiets kräftgång i valet, som blev personligt kännbar för Olofsson eftersom hon förlorade vice statsministerposten till Jan Björklund. Likt FP och KD blev valresultatet motsägelsefullt även för Centern eftersom partiet misslyckades individuellt men ökade som en del av alliansen och behöll regeringsmakten.
Med denna paradox inledde Olofsson sitt välkomsttal till Centerpartiets kommundagar i Linköping i helgen som gick. Vi klarade inte av att både regera och förnya oss samtidigt, löd hennes sammanfattade analys. Frågan är hur starkt behovet av en förnyelse var hos centerpartisterna 2006, stärkta som tredje största riksdagsparti och regeringsbildare. Men det Centern vann i inflytande tappade man i samhällskritik, konstaterade Olofsson och uppmanade sina partivänner: Så låt detta bli en spark i baken!
Centerpartiet har inte ensamt fått motta kritik om att stå i alliansskugga och hunsas av stora, starka Moderaterna. KD lider av samma sak. Möjligen är det - ja, just det - FP som undkommit. Folkpartisternas resultat skilde sig inte så mycket från 2006 års val och de vann dessutom status inom alliansen på grund av Centerns tapp. En annan tänkbar orsak är att FP verkligen har hittat sin nisch i skolpolitiken samtidigt som Björklunds reformer är lättsmälta för övriga i alliansen. Dessutom är Anders Borg med på noterna. Skolreformerna är nämligen inga dyra reformer utan handlar mer om förändrade attityder och metoder än om resurser. Centerns ambitioner om företagsamhet har krävt finansministerns konsensus och där har det blivit stopp. Liksom reformviljan på arbetsmarknaden (Las) där Borg och Reinfeldt av blint strategiska skäl sagt nej till Olofsson.
Även om Olofsson varken uttalade turordningsreglerna eller regelkrångel i fredagens tal, pratade hon mycket företag. Centerpartisterna får gärna fortsätta att vara företagarnas röst och gärna skrika lite högre, särskilt som Moderaterna envist forsätter att negligera både dem och företagarna. Men Centern behöver något mer: En politik som sammanför Stureplanscentern med Bondeförbundet. En gemensam nämnare finns i miljöpolitiken, där centerpartisterna på allvar borde bli alliansens gröna röst. Genom att förena tillväxt med miljöengagemang skulle Centern kunna bli ett äkta liberalt alternativ till Miljöpartiet, som kan tänkas ha lockat över en del centerväljare till sig i valet 2010. Det förutsätter dock att Olofsson fortsättningsvis presenterar smartare idéer än prisregleringar, för det håller helt enkelt inte.