Ta en titt på bilden här bredvid. Publiken på kajen bevittnar en polomatch mellan Lass och okänt lag. Bilden är tagen någon gång på 1930-talet.
Närmast kajen vid Stångån syns Kåa-Pelles Velocipedfabrik och ett stycke åt vänster skymtar lite av bebyggelsen på Ramshälls höjder.
I dag hittar vi knappast några spår av fabriken ovan jord. Den som blickar ut från samma plats som fotografen torde i dag inte känna igen sig över huvud taget.
Linköpings innerstad har sedan bilden togs ändrat karaktär och Linköping längs Stångån existerar väl egentligen inte ens längre. Stångån kantas inte längre av fabriker, verkstäder eller magasin. För Linköpingsborna är Stångån i dag främst ett rekreationsområde.
1930-talets Linköping kan vi aldrig få tillbaka och mycket är vi förmodligen glada att vi slipper. Linköping är onekligen renare och grönare utan orenade avlopp, utedass och kol- och kokseldade spisar och pannor. Och bekvämare och mera lättillgängligt med utbyggd kollektivtrafik, asfalterade och generöst upplysta gator och rymliga butiksgallerior.
Men Linköping är också arkitektoniskt så mycket fattigare utan den brokiga och varierade bebyggelsen i centrum och alla ståtliga stenhus som från 1950- och ända fram till 1980-talet revs.
Ska vi alltså förlika oss med tanken att Linköping om ytterligare 70 år helt och hållet har bytt skepnad? Både ja och nej. Många äldre Linköpingsbor tycker förmodligen att stan är oigenkännlig.
En förutsättning för att Linköping har kunnat öka sin befolkning så mycket som det gjort utan att få ohanterligt stor geografisk utbredning är just att bebyggelsen både fått utstå rivningar och förtätningar. Ska staden dessutom växa till 200 000 invånare kommer det krävas ännu fler sådana ingrepp.
Men de kvarter, miljöer och byggnader Linköpingsborna ser som omistliga för staden bör naturligtvis så långt det är möjligt bevaras.
Vi kommer aldrig kunna få 1930-talets Linköpingsbebyggelse tillbaka, men skulle vi inte kunna återfå lite av det folkliv som präglade Linköping och andra städer på 1930-talet? Kanske kan aldrig vattenpolo bli en folksport igen, och med dagens väl utbyggda busslinjenät blir Linköpings gator sannolikt aldrig lika tätbefolkade av cyklister och gångtrafikanter.
Tänk om man kunde locka ut Linköpingsborna i parkerna och längs Stångåns kajer mer än bara på de allra vackraste vår- och sommardagarna. Men då måste biltrafiken -- där den kantar Stångån -- maka på sig, fler bostäder byggas längs ån, fler kaféer, restauranger och nöjesinrättningar lockas till åkanten. Linköping måste helt enkelt vända ansiktet mot Stångån.
För stadens karaktär och själ handlar om mer än bara bebyggelse och arkitektur.