Tre dagar in på det nya året har två människor hittats ihjälskjutna i Malmö. Den ena en 15-årig pojke som mördades på nyårsnatten. Den andra en man i 50-årsåldern, skjuten på öppen gata vid lunchtid i tisdags.
På ett år har 30 skottlossningar rapporterats i Malmöområdet, åtta med dödlig utgång. Morden har skett kallsinnigt, flera gånger mitt på blanka dagen. Malmöborna är förstås upprörda, en del så pass att de funderar på att flytta.
Orsakerna till att Malmö är särskilt drabbat är flera; närheten till kontinenten som medfört att införseln av illegala vapen har ökat dramatiskt; den omfattande organiserade brottsligheten och; sociala faktorer såsom att många unga män, ofta med invandrarbakgrund, inte känner till något annat än en våldsam miljö där brottets bana är den enda.
Polisen Börje Sjöholm, ansvarig för utredningsarbetet kring dödsskjutningarna, uttrycker situationen väl: "Någon moralisk och inre gräns har sprängts" (Ekot 3/1). Är läget hopplöst? Tanken är lättillgänglig när scener som utspelas på Malmös gator är som tagna ur Gudfadern. Tanken är också förbjuden. För majoriteten hederliga Malmöbors skull får ordningsmakten inte ge vika. Men den behöver stöd.
Såväl snabba som långsiktiga insatser behövs. Polisen efterfrågar hårdare vapenlagstiftning så de får tillstånd att använda tuffare metoder för att komma åt brottsligheten, telefonavlyssning till exempel. Rikskrim understödjer Skånepolisen, och extraresurser har satts in för såväl utredning som trygghetsarbete på Malmös gator.
Den egna befolkningen bär på en av nycklarna till ett tryggare Malmö, tror polisen. Att människor vågar prata och vittna är i grunden en förtroendefråga som polisen, och samhället i stort, måste arbeta långsiktigt med. Därtill behövs mer samarbete över myndighetsgränserna, för att strypa införsel av pengar och rekrytering till gängen.
Regeringen bör lyssna på behoven som framförs. Malmö kan inte tillåtas bli en blind fläck på den svenska kartan.