Svensk ekonomi överraskar positivt. Konjunkturinstitutet förutspår en kraftig tillväxt de kommande åren. I år växer BNP, bruttonationalprodukten, med hela 3,5 procent, 2005 med 3 procent och nästan lika mycket 2006. Det är en prognos som samtidigt ställer en del invanda föreställningar på huvudet.
Det vanliga de senaste åren har varit att ökad tillväxt inte genererat ökad sysselsättning. Det har förklarats med att företagen mött den ökade efterfrågan med större produktivitet, och med att investeringar gjorts i låglöneländer.
Även denna gång kan ett sådant mönster observeras till att börja med. Men mycket snabbt förväntas eftersläpningen på arbetsmarknaden att upphöra. Konjunkturinstitutet räknar således med att sysselsättningen ökar från och med årsskiftet och att den därefter växer starkt under hela nästa år. Den öppna arbetslösheten, 5,5 procent i år, sjunker till 4,6 procent 2006.
Det som skapar tillväxt är framför allt en mycket stark utveckling av exporten. Det går helt enkelt så bra för de stora företagen - Volvo personvagnar säljer bilar som aldrig förr, och Ericsson upplever en ny storhetstid - att den ständigt förbättrade produktiviteten inte räcker som svar på efterfrågan. Då blir det nya jobb. Den etablerade visdomen, att storföretagen inte kan förväntas skapa nya arbetstillfällen, får därmed alltså revideras.
Den nya ekonomiska prognosen kommer också att få konsekvenser för den politiska dagordningen. Vid första anblicken kan det verka som att den skulle försvåra den borgerliga argumentationen mot socialdemokratin.
Det är ett faktum att goda tider i ekonomin naturligt nog alltid gynnar sittande regering. Särskilt det förhållandet att sysselsättningen ökar skänker socialdemokraterna ett effektivt vapen mot de borgerliga. En socialdemokrati som kan skryta med att den administrerar en ekonomi med minskad arbetslöshet får förstås så mycket lättare att mobilisera sina väljare.
För borgerligheten blir då den politiska utmaningen att peka på att regeringens ekonomiska politik långsiktigt riskerar denna tillväxt och ökade sysselsättning. Att göra detta i ett läge då all ekonomisk statistik pekar uppåt är en grannlaga pedagogisk utmaning. De borgerliga löper risken att framstå som gnällspikar.
Men den borgerliga opinionsbildningen måste likväl utgå från det som konjunkturinstitutet också pekar på, att det inte finns utrymme för statsfinansiellt lättsinne. KI slår fast att de offentliga finanserna inte medger några ofinansierade skattesänkningar och utgiftshöjningar. Det är dock precis den väg som regeringen och dess samarbetspartier vänstern och miljöpartiet håller på att beträda i och med den kommande budgeten, med dess tydliga sikte på valet 2006.
Finansminister Bosse Ringholm har utlovat sänkt inkomstskatt, höjda barnbidrag och mer pengar till kommuner och landsting. Denna expansiva finanspolitik framstår som ännu mer vådlig och ansvarslös i ljuset av den senaste ekonomiska prognosen. Att så kraftigt stimulera ekonomin i ett läge då denna redan växer så det knakar riskerar att tvinga fram räntehöjningar (för att hålla tillbaka inflationsrisken), med i sin tur en mindre tillväxt än förväntat som följd.
Men konjunkturinstitutet pekar också på den andra, stora risken med den aviserade politiken, att möjligheten att möta nästa lågkonjunktur försämras när man inte håller igen och samlar överskottet i "ladorna".
Mot bakgrund av att sysselsättningen nu väntas öka kraftigt framstår det också som ännu mer oklokt att ösa miljarder över kommuner och landsting. Den åtgärden byggde på antagandet att den ökade exporten inte skulle generera någon ny sysselsättning. Därför skulle kommuner och landsting ges möjlighet att anställa fler.
Den politiken är i sig kortsiktig. För när konjunkturen sedan vänder neråt, och skatteintäkterna minskar, står kommuner och landsting återigen med för stora kostymer och galopperande kostnader.
När det nu förutspås att exportindustrin faktiskt kommer att ge ökad sysselsättning går det inte längre att motivera en sådan, arbetsmarknadspolitiskt styrd satsning på kommuner och landsting. Denna politik riskerar i själva verket även att få snedvridande, arbetsmarknadspolitiska effekter.
Medan svensk ekonomi överraskar positivt, finns dessvärre inga positiva överraskningar att vänta när det gäller regeringspolitiken.