- Vi levererar till väljarna exakt vad vi har lovat, sa finansminister Anders Borg när han lämnade över budgeten till riksdagen.
Nästan i varje detalj är den som väntat. En del större frågor skjuts på framtiden, och när det gäller möjligt framtida spenderutrymme är regeringen försiktig. Den hållningen är rätt. Ordning och reda i statsfinanserna är inget givet, även om budgetlag och annat ramverk är diciplinerande för regering och riksdag. Men det är inget som sitter i väggarna, utan det är en inställning som hela tiden måste försvaras och förklaras.
Även om ekonomin hos oss ser lovande ut, så finns det många frågetecken. Vi är mycket beroende av det som sker i omvärlden, och de flesta bedömare tror inte att den ekonomiska krisen är över på flera år. Det kan komma bakslag, och bara en gnutta misstro mot vår förmåga att hålla ordning i ekonomin påverkar räntor och kronkurs som snabbt kan sätta oss i ett krisläge med allt vad det för med sig att förlorad handlingsfrihet.
Synpunkterna från banker och finansiella aktörer är återhållsamma. Kanske lite mer där, kanske lite tidigare, kanske lite mer nu och mindre senare - men i allt väsentligt handlar det om invändningar på marginalen. Från en del intresseorganisationer vill man ha mer. I det stora hela är det en kritik som regeringen kan ta med ro. Att den levererar vad den lovat är ett mycket bra betyg.
Ett område där det borde gå att ta sig fram snabbare är en del arbetsmarknadsfrågor. Det finns grupper som har det tungt på arbetsmarknaden, nästan oavsett konjunktur. Det kan handla om människor med funktionsnedsättningar, människor med psykisk ohälsa eller andra typer av sjukliga tillstånd och bakgrund som stänger dem ute. Här finns diskriminerande attityder att ta sig an, men vad som framförallt behövs är subventionerade anställningsformer (lönebidrag) som ger jobb. I varje fall om man menar något med arbetslinjen. I regeringsförklaringen talades om detta, men här behövs skarpa förslag omgående.
Tonläget i riksdagsdebatten var lovande. Sans och måtta gör det möjligt att verkligen debattera sakfrågorna och det som skiljer. Exakt vad oppositionens vilja kommer att vara vet vi först när de lägger sina budgetar. Även här gäller gissningsvis att valrörelsens budskap är de som gäller. Noterbart är att Thomas Östros berömde regeringen för dess försiktighet.
Det öppnades dörrar och sträcktes ut händer. Vad det får för konsekvenser återstår att se. Farhågorna om politisk röra och kaos kan nog avskrivas. Det känns bra. Men även detta är något som måste vårdas, alltifrån hur man talar med och om varandra till sakuppgörelser i utskott och kammare. Och man bör inte ha ett försonligt språk och en öppen attityd i riksdagen och en annan hållning utanför.
I bland finns en förväntan, särskilt hos oss i medierna, att hög konfliktnivå är det samma som att politiken blir intressantare och livligare. Det är en förvanskning och förenkling.