Den amerikanske presidenten George W Bush tillkännagav i måndags att Förenta staterna kraftigt kommer att banta sin militära närvaro i utlandet. Under en tioårsperiod kommer sjuttiotusen soldater att tas hem från Europa och Asien. Trupperna i Irak och Afghanistan berörs dock inte av denna minskning.
Men det är likväl fråga om en dramatisk omläggning av vad som varit en amerikansk strategi ända sedan slutet av andra världskriget.
President Bushs planer får också intern kritik i Amerika. Kritikerna menar att minskningen av den amerikanska truppnärvaron kommer att leda till ökad osäkerhet för både Förenta staterna och världen i stort.
En kritiker kallar planerna på att kalla hem trupper från Sydkorea under pågående känsliga samtal med det hotfulla Nordkorea för "vansinniga". Den militärstrategiska tanken är att Amerika skall förlita sig på en "mer flyttbar och mer flexibel styrka" i kampen mot sina nya fiender.
Det rent militärt förnuftiga i denna strategi kan alltid ifrågasättas. Men mer allvarligt är om Bushs politik föranleder ett ifrågasättande av det fortsatta amerikanska engagemanget för sina traditionella allierade. För den potentiella implikationen i omgrupperingen av trupperna är lika mycket politisk som den är militär. Risken är att den amerikanska signalen misstolkas eller övertolkas, att man i det militära tillbakadragandet också läser in ett minskat politiskt intresse för Europa.
I närmare fem decennier skyddade amerikanska styrkor Västeuropa. Utan denna närvaro hade Sovjetkommunismen lätt övermannat de europeiska demokratierna. Denna historia får aldrig glömmas bort.
Irakkriget har skapat en stor och farlig klyfta mellan Förenta staterna och EU-länderna (dock inte alla). De ledande europeiska stormakterna Frankrike och Tyskland har rent av hamnat på politisk och diplomatisk kollisionskurs med Amerika. När nu amerikanska styrkor i stort sett försvinner från den europeiska kontinenten kan det vara frestande att se detta som den slutliga manifestationen av att det transatlantiska förhållandet - i den form det hittills haft - nu är avslutat.
Och det är alldeles uppenbart så att saker och ting förändrats. Europa har i vissa avseenden blivit mindre viktigt för Amerika. Inte heller är den politiska samhörigheten lika stark som den var under det kalla kriget.
Ändå består fundamenten i det transatlantiska förhållandet. Kriser om sådant som Irak är trots allt av övergående natur. Den ibland framförda tanken att Förenta staterna allt mer kommer att utveckla banden med Kina och resten av Asien på bekostnad av Europa har inte heller någon stark verklighetsförankring.
Amerika och Europa - västvärlden, kort sagt - förenas av en i stora stycken gemensam historia och av demokratiska värden som man kämpat för tillsammans. Denna historia och värdegrund är i själva verket en omistlig strategisk tillgång i kampen mot de nya utmaningar som världen ställts inför. I den islamiska extremismen möter västvärlden en ny variant av de totalitära hot som man besegrade under det förra århundradet.
Amerika kan dra hem sina trupper från ett Europa som inte längre hotas av invasion. Men Amerika kan för den skull aldrig kapa de politiska och kulturella banden till detta Europa. Det vore att förneka sitt eget ursprung. Inte heller har Washington råd att strategiskt nonchalera Europa. Innebörden i det nu aviserade fullbordandet av reträtten skall inte övertolkas. Att det råder fred och säkerhet på den europeiska kontinenten innebär trygghet, och ger Amerika möjlighet att koncentrera sina krafter på att hantera instabiliteten i resten av världen. Europa är stabilt och ohotat, inte strategiskt oviktigt.
Den transatlantiska relationen, Amerikas och Europas enighet, förblir en garant för en stabil världsordning. Men denna relation sköter sig inte själv; det åvilar bägge parter att vårda och utveckla den. Kritik mot den amerikanska politiken i till exempel Irak får inte glida över i antiamerikanism. Och Förenta staterna får inte rida runt som en ensam sheriff i världen.