Den svenska aningslösheten - eller är det kanske en fråga om hållningslöshet - tycks nå nya rekordnivåer.
I går avslöjade radioprogrammet "Kaliber" i P1 att den statliga Ungdomsstyrelsen har betalat ut demokratipengar till en organisation som ordnar så kallade brigadresor till Nordkorea och en rad andra diktaturer. Organisationen i fråga är Revolutionär Kommunistisk Ungdom, ungdomsförbund till moderpartiet KPML (r).
Nu råkar Nordkorea vara ett land med en hårdför kommunistregim, en regim som svälter ut sin egen befolkning och som dessutom håller sig med både politiska fångar och ett särskilt Gulagsystem.
Men från unga svenska kommunister på besök har ingen kritik framförts mot regimerna i enpartistater som Nordkorea, Kuba och Vietnam. Nej, resorna har företagits av helt andra skäl:
"Mest för att ge vårt stöd till dem att välja sin egen väg", säger Pär Johansson, ordförande i Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU.
Sedan mitten av 1990-talet har RKU fått nästan två miljoner kronor till sin reguljära verksamhet från Ungdomsstyrelsen. Absurt nog har RKU godkänts som en organisation som bedriver demokratisk fostran av barn och ungdomar.
En titt på hemsidan borde ha räckt för att någon skulle välja "Avbryt". Där finns bland annat en länk till en sång som hyllar den Nordkoreanska armén.
Enligt "Kalibers" granskning har RKU:s centralstyrelse kallat terrororganisationen Hamas självmordsdåd för ett led i en "heroisk kamp" mot "sionistisk terror". Ungdomsförbundet har dessutom, i likhet med KPML (r), bidragit till historierevisionism genom att förneka Stalintidens massavrättningar.
Uppgifter från Amnesty International om religiöst och politiskt förtryck i diktaturer avfärdas av RKU. Förbundet låter sig inte luras av den pågående "lögnpropagandan".
Staffan Eklund, chef för verksamhetsområdet fritid och föreningsliv vid Ungdomsstyrelsen, uttryckte i "Kaliber" skepsis mot de åsikter som förs fram av RKU.
"Men vi har inte möjlighet att diktera till vilken typ av verksamhet medlen ska gå. Det vi tittar på är om verksamheten hållit sig rimligt inom lagens ramar", sade Eklund.
Dessbättre kom ett nytt och motsatt besked under söndagen. Ungdomsstyrelsen ska se över nästa års bidrag till organisationen Revolutionär Kommunistisk Ungdom.
Bättre sent än aldrig. Men hanteringen är alltjämt skamlig - och regelvidrig. En ansökan om pengar ska avslås om den strider mot demokratins idéer, och om organisationens verksamhet uppmanar till våld.
Kanske ska Ungdomsstyrelsens agerande tolkas som ett tecken på de minst sagt naiva föreställningar som råder om den välvilliga kommunismen, om ett i alla lägen vällovligt politiskt engagemang bland ungdomar.
I annat fall måste det vara ett tecken på bristande kurage bland diverse beslutsfattare. Reglerna tycks nämligen vara klara nog.
Var och en har rätt till sin åsikt, det gäller även diktaturkramare. Men det finns gränser för vad staten ska stödja med hjälp av skattemedel.
Motsvarande stöd till en uttalat nazistisk ungdomsgrupp går knappast att föreställa sig från en statlig myndighet. Ett sådant stöd hade - lyckligtvis - aldrig kommit på fråga.
Problemet är att insikten tycks saknas om hur nära 1900-talets två totalitära ideologier - och praktiker - trots allt står varandra.
Kommunismen gick segrande ur andra världskriget. Men för ganska precis femton år sedan föll Berlinmuren, och Sammetsrevolutionerna svepte över östra Europa. Kommunismens förödelse låg i öppen dager, berättelser om hur en totalitär ideologi trasade sönder livet för miljoner människor kunde äntligen höras. Men få ville lyssna.
Av allt att döma behövs en särskild upplysningskampanj om kommunismens brott. Och det är inte bara ungdomar som behöver veta mer.
Aningslösheten är förbluffande stor även inom den svenska statsapparaten.