"Jag tror att Göran Persson kommer att saknas i svensk politik."
Det sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han i går tackade sin företrädare för lång och trogen tjänst. Årets första partiledardebatt var Göran Perssons sista.
Det är lätt att förstå vad Reinfeldt menar. Persson är lysande i talarstolen. Handlingskraftig. Pragmatisk. Och för saneringen av svensk ekonomi på 1990-talet förtjänar han med beröm godkänt.
Men mot slutet av dagen är det snarare för sin personlighet än sin politik som Persson lär saknas. Även om han är bufflig.
Göran Perssons svaghet är att han är mycket mer taktiker än visionär. När media tröttnade, tröttnade också han.
Som statsminister talade Persson ofta om arbetslösheten och det gröna folkhemmet, men gjorde alldeles för lite för att bryta utanförskapet och få samhället att grönska.
Dessutom lyckades han aldrig att erbjuda ett alternativ till marknadsliberalismen eller skapa någon större entusiasm för EU.
För socialdemokraterna väntar nu ett rejält förnyelsearbete. På 2000-talet räcker det inte att lova höjda bidrag och mer statlig detaljstyrning. Det krävs en politik som bejakar företagsamhet, ger entreprenörerna större svängrum och som ser valfrihet som en möjlighet snarare än ett hot.
Frågan är om Mona Sahlin skulle vara rätt kvinna på rätt plats.