En tid av förändring?

Det svenska politiska landskapet är inne i ett transformerande skede. När Centerpartiet byter partiledare i höst blir partiet det tredje riksdagsparti som gör ett ledarskifte inom loppet av ett halvår. Lars Ohly och Göran Hägglund är ifrågasatta inom sina partier, och kan försvinna även de under det närmaste året. Men nya partiledare är inte den enda indikatorn på förändring. De konstellationer vi vant oss vid de senaste sju åren kommer inte att vara för evigt.

Vad kommer efter Olofsson? Foto: Yvonne Åsell/ Scanpix/ SvD

Vad kommer efter Olofsson? Foto: Yvonne Åsell/ Scanpix/ SvD

Foto: Fotograf saknas!

Linköping2011-07-07 03:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

I en rundringning med Centerpartiets distriktsordförande som SvD gjort medger en majoritet att allianssamarbetet har kostat mer än det smakat och att de vill bryta upp samarbetet lagom till valen 2014. Det vore förvisso onödigt att dra för stora växlar på en undersökning som denna. Centern stannar i alliansen, svarade partisekreteraren Michael Arthursson under gårdagen. Vad undersökningen trots allt gör är att kasta ljus över en självidentifikation inom Centerpartiet som gör dem mer intoleranta mot dåliga opinionssiffror än andra mindre partier. Under 1970-talet var partiet som störst och borgerlighetens självklara ledare. Efter storhetstiden under Torbjörn Fälldins ledarskap påbörjades en tillbakagång som kom att pågå tills valet 2002. Maud Olofsson fick sedan Centerpartiet att öka igen valet därpå. Inför förra årets val var målet att nå sexton procent av väljarna. Något som visade sig bli en grov felkalkyl.

För ett parti är framgång det bästa sättet att dämpa interna konflikter. På samma sätt som valvinster mildrar konsekvensen av åsiktsskillnader så blottlägger nederlag dem. I Centerpartiets fall kan detta ta sig uttryck på två sätt: Dels genom att (som nu skett) partiprofiler ifrågasätter allianssamarbetet och dels genom att ideologiska konflikter blossar upp. Centerpartiet har under Maud Olofssons ledning gjort allvarliga försök att bli ett stabilt liberalt parti, med kraftiga drag av nyliberalism. Nu finns, i tider av förändring, chansen att centerrörelsens kommunitära ådra återigen börjar pulsera.

I kväll talar Maud Olofsson för sista gången i Almedalen. Det är ingen vågad gissning att Olofsson kommer ägna talet åt att titta tillbaka på sina tio år som partiledare, i ett försök att få skriva sin egen historia och ta avsked på sina villkor. Hon lämnar ett parti som försökt sig på en stor förnyelse men som tvingats anpassa sig till det borgerliga samarbetet för mycket för sitt eget bästa. Vart än Centerpartiet tar vägen är det artikulerade motståndet mot allianssamarbetet en viktig signal, inte minst till statsministern om att låta alla partier få chans att visa upp sig. Ett fristående Centerparti som kretsar kring Moderaterna likt en mindre planet kretsar kring solen är ingen tilltalande idé. Alliansen är en alldeles för bra konstruktion för att tillåtas gå i graven.

Läs mer om