En epok är i praktiken slut. Yasser Arafat försvinner av allt att döma snart från scenen. Han har - mest på ont - förkroppsligat den palestinska saken ända sedan mitten av 1960-talet, och därmed präglat internationell politik.
Det var som ledare för en organisation som använde terrorism för att nå sitt mål som Arafat först blev känd - eller snarare ökänd - i resten av världen. Men han fick tala inför FN:s generalförsamling på 1970-talet, och blev politiskt "rumsren" på 1990-talet, när en fredsöverenskommelse slöts mellan palestinierna och Israel. Arafat stod tillsammans med den amerikanske presidenten Bill Clinton på Vita husets gräsmatta 1993 och skakade hand med den dock ytterst motvillige israeliske premiärministern Yitzhak Rabin.
Det var höjdpunkten i Arafats karriär. Tragiskt nog gick det därefter bara utför. Arafat har alltid framstått som en överlevare, men någon statsman har han definitivt aldrig varit. Han ville inte, förmådde inte, utnyttja den exceptionella chans som 1990-talets fredsprocess, som kombinationen av en välvillig amerikansk president och en kraftfull israelisk fredsopinion, erbjöd palestinierna. Det har kostat fruktansvärt många människor livet att Arafat försatt den unika chans som denna politiska konjunktur innebar för de palestinska och israeliska folken.
Domen över Yasser Arafat kan därför till slut inte bli annat än hård. Vid sin återkomst till Palestina etablerade han ett korrumperat ledarskap av klassiskt Mellanösternslag.
Och på ett sätt som är typiskt för regionens politiska kultur valde han att fortsätta på den extremistiska vägen. För drygt fyra år sedan fick Arafat sin sista chans. Amerikas president Bill Clinton gjorde sitt yttersta för att få till stånd en slutlig fred mellan Israel och palestinierna. Den israeliske premiärministern Ehud Barak visade prov på en kompromissvilja som ingen annan israelisk ledare hade gjort före honom.
Det tolkade Yasser Arafat som tecken på svaghet. Han gjorde den katastrofala kalkylen att palestinierna kunde vinna ännu mer genom att säga nej till fredschansen och genom att åter ta till våld. Alla palestinier - och deras barn och barnbarn - som hade fått fly när staten Israel grundades 1948 skulle få återvända, krävde Arafat. Det var i praktiken ett krav på att Israel skulle upphöra att existera som en judisk stat.
Sommaren 2000 utlöste Arafat den "andra Intifadan", det palestinska upproret. Som svepskäl använde han den nye israeliske ledaren Ariel Sharons besök på Tempelberget. Därmed släckte Arafat definitivt fredsopinionen i Israel och gav Sharon tillfälle att avbryta den så kallade fredsprocessen. Arafat hade räknat fatalt fel. Israel gav inte efter för palestinierna, utan tog i stället tillbaka det som man hittills hade gett dem.
Sanningen är nog helt enkelt den att Arafat aldrig gav upp hoppet om att vinna allt, om att radera bort Israel från kartan. Gång efter annan överskattade han i varje fall sin styrka och missbedömde motståndarens reaktioner.
Arafats försvinnande från scenen väcker förhoppningar om en "nystart" för den sedan länge stendöda "fredsprocessen". Kanske kan det bli så. Men Arafat har inte gjort ett dugg för att mentalt förbereda palestinierna för att de måste acceptera Israels existens. Det är ett arv som riskerar att ha en fortsatt, förlamande effekt.