Noterbar är Bodströms lojalitet med Göran Persson och inte minst Mona Sahlin, som enligt en tvärsäker Bodström kuppades ut av falangen Juholt. Andra underhållande detaljer är hur djupt Sahlin ångrade inkluderandet av Vänstern - ett parti som liknas vid en sekt - i det rödgröna samarbetet, att Carin Jämtin är fel person på fel plats och att riksdagen är Sveriges mest omoderna arbetsplats.
Ska man leta fram en röd tråd blir dock det trosbekännelsen till socialdemokratin. Bodström är "högersossen" som blev justitieminister och Perssons pojke utan förankring i Partiet (förutom via pappa Lennart, som var minister under Palme och Carlsson). Om det är sig själv eller läsaren Bodström försöker övertyga om sin politiska hemvist får vara osagt.
Tyvärr snubblar exministern ganska omgående på vad som kan tyckas vara en trivialitet. I kapitlet Så bör socialdemokratisk politik förändras (vilket naturligtvis bara en äkta sosse har rätt att tycka till om) blandar han ihop begreppen jämlikhet (alla människors lika värde) och jämställdhet (jämlikhet mellan könen) fler än en gång. Viktiga ord, inte minst för socialdemokrater.
Välfärd ska inte avgöras av tjockleken på plånboken, skriver Bodström: "Det går inte ihop med ett rättvist och jämställt samhälle".
Det är ingen dödssynd han gör sig skyldig till men nonchalansen ger sken av att han antingen struntar i eller är okunnig om två saker: Dels skillnaden i ordens betydelse, dels S-devisen om frihet, rättvisa och jämlikhet.
Men Bodström har fler metoder för att bevisa sin ideologiska kompass, till exempel att sätta likhetstecken mellan den amerikanska synen och alliansregeringens syn på sjukvård. I Sverige är dock samtliga riksdagspartier tämligen överens om att svensk sjukvård ska vara allmänt finansierad. Så att även Bodström är av den åsikten ger honom inte automatiskt S-medlemskap.
Inte heller hans envisa påstående att nya Moderaterna bara är en myt och att det är "förvånande att de lyckats så här långt". Logiken jag skäller på Reinfeldt - alltså är jag sosse, är inte så imponerande.
Bättre då när han pläderar för återinförd förmögenhetsskatt, avskaffat Rut- och Rotavdrag, att Socialdemokraterna nu har ett "bra läge" att återta förtroendet som bästa parti att skapa jobb, samt att förändring är väl bra alla dagar på året - utom 1 maj, då ska allt vara som det alltid har varit. Då övertygar Bodström!
Men det är egentligen först när han börjar kritisera sitt S som boken blir riktigt intressant. Bodström har, som alla föredettingar, erfarenheten och friheten att berätta sanningen. Något som nu aktiva politiker gör klokt i att lära av.
Frågan är om någon kommer att göra det. För precis som den förre justitieministern påpekar, är det någon som minns krisen före Juholt?