Exmodellen Emma Wiklund berättar i DN (10/10) att hon "saknar rutiner för att stanna upp och reflektera över nuet", men att det nu ska bli ändring eftersom hon har laddat ned en "mindfulness-app" till sin mobiltelefon.
Det är djupt motsägelsefullt. Stressande och livspusslande medelklass ska hitta en djupare mening i sitt liv och undvika att springa in i väggen genom övningar i "mindfulness". Men för att inte glömma att göra övningarna ska en mobilapplikation pipa och påminna, precis som mångas mobiler piper och påminner om planeringsmöten, utvecklingssamtal och att köpa mjölk på vägen hem.
Hur kan ytterligare ett påminnelsepip i mobilen minska stressen, och få oss att leva mera här och nu?
Dessutom är det tveksamt om svensk medelklass i dag är mer stressad än människor på andra platser och i andra tidsepoker. Barn- och äldreomsorg tar hand om barn och åldringar, hemarbetet har förenklats med diskmaskiner och tvättmaskiner. Datorer och mobiltelefoner gör att många jobb kan utföras på distans och att den som sitter fast i en bilkö eller ett SJ-tåg kan få en del gjort ändå. Svensk medelklass i dag borde vara historiskt icke-stressad, och behovet av mindfulness-appar obefintligt.
Det kan handla om trendkänslighet. För några år sedan var köks- och badrumsrenoveringar lika heta som mindfulness är nu. Men så blev det en teppanyakihäll för mycket i det offentliga samtalet, och även om människor fortsätter att renovera sina bostäder byttes de ändlösa inredningsreportagen mot rapporter om mindfulness, "downshifting" och köpstopp.
Det kan tyckas sympatiskt att en slit- och slängmentalitet som uppmuntrar till att riva ut fullt fungerande kök och badrum får ge vika för en trend som är anti-konsumistisk och vänder sig inåt. Men mindfulness-trenden är minst lika ytlig som renoveringstrenden: Två minuters andningsfokus när mobilen piper, orden "Carpe Diem" på väggen, aforismer som sprids som magsjuka på Facebook är bara skenbart en fokusering på inre liv och andlighet. Det är en ytlighet som låtsas vara djup. Renoveringstrenden låtsades inte vara något annat än ytlig.
Bakom Facebook-aforismerna döljer sig vår tids problem: Vi lever i ett uppvisningssamhälle. Livsvisdomarna, insikten och meningen som mindfulness och aforismer ska uttrycka är inget privat vi stärker oss själva med utan något vi visar upp.
När det viktigaste med semesterresan, familjeutflykten eller det kloka citatet blir uppvisningen, så är det svårt att leva här och nu. Uppvisningssamhället odlar på samma gång narcissism ("vad ska jag skriva för statusuppdatering på det här") och overklighet ("ingen har tryckt like på bilderna, utflykten med barnen måste ha varit helt misslyckad").
Med litet mindre uppvisning, litet mer fokus på människorna i den absoluta närheten i stället för publiken på Facebook, skulle nog känslan av att leva här och nu växa sig starkare än av världens häftigaste mindfulness-app.