Enighet, eller bristen på enighet, är oppositionens kanske mäktigaste vapen mot den borgerliga regeringen. Ett vapen som den inte drar sig för att använda.
Men enighet är inget självändamål. Även partier i en koalitionsregering måste våga profilera sig och genomföra den politik som de fick väljarnas stöd för. Annars riskerar de svekdebatt och väljare som vänder dem ryggen. Däremot gäller att välja sina strider.
I går överlämnade försvarsberedningen sin rapport till försvarsminister Sten Tolgfors (m). Annika Nordgren Christensen (mp) och Håkan Juholt (s), båda ledamöter i försvarsberedningen, skriver på DN debatt (13/6) att de borgerliga inte ens kan enas om den militära alliansfriheten. Detta apropå att folkpartiet har reserverat sig med hänvisning till att Sverige bör gå med i Nato.
Fp har en tydlig Nato-profil och det finns säkert en del som röstade på fp enbart av den anledningen. Men det finns inget stöd vare sig bland svenska folket eller i riksdagen för ett Nato-medlemskap och den irritation som nu har uppstått bland de andra borgerliga partierna är därför befogad. Att ställa till en scen i försvarsberedningen är onödigt och tenderar att skada alliansen utan att för den sakens skull gynna fp.
En strid om FRA-förslaget - som riksdagen beslutar om på tisdag - hade däremot varit befogad. Men där verkar varken modet eller viljan finnas bland enskilda ledamöter för att fälla det utskällda förslaget, som om det genomförs kommer att få stora konsekvenser för vår personliga integritet. Fredrick Federley (c) berättade i Rapport (12/6) om våndorna inför beslutet: Om valet mellan att följa den personliga övertygelsen eller partipiskan. Förhoppningsvis väljer han sin övertygelse.
Enighet är ingen dygd. Ibland kan enskilda politiker med civilkurage till och med inge större förtroende än dem som inte vågar stå upp för sin övertygelse - tillsammans.