Ordet välfärd används ofta och svepande av politikerna. De brukar syfta på två saker:
1. Ekonomiska ersättningar till människor som inte jobbar: sjukpenning, a-kassa, föräldrapeng, pensioner och socialbidrag.
2. Gemensamt finansierade tjänster: vård, skola och omsorg.
Skillnaderna mellan riksdagspartiernas syn på välfärd är mycket små. Det handlar om olika procentsatser i ersättningssystemen, och mångfald eller enfald av välfärdstjänsternas utförare. Enigheten beror på att de borgerliga partierna har accepterat s välfärdsmodell som den enda väljarna går med på.
Den liberala traditionen - ett minimalt välfärdssystem, för att inte inkräkta på individernas frihet - finns bara i moderata ungdomsförbundet och hos tankesmedjan Timbro. Inget riksdagsparti förespråkar detta.
Den konservativa välfärdstraditionen bygger på att familjerna tar hand om de sina - sambeskattning i stället för dagis. Den finns inte heller i riksdagen. Kristdemokraternas vårdnadsbidrag är för litet för att räknas.
Komikern Fredrik Lindström har beskrivit svenskarna som världens modernaste och mest självständiga folk, alternativt det ensammaste och mest traditionslösa folket.
Om vi inte redan är det, kanske vi blir det genom det konsensus som råder omkring välfärden.
Enigheten i riksdagen är dessutom på väg att bli ännu större. S försöker kopiera alliansens arbetslinje: alla ska arbeta så mycket de kan, eftersom arbetet är grunden för välfärden.
Med samsyn kring s-märkt välfärd och borgerlig arbetslinje kan vi bli riktigt moderna och självständiga, eller ensamma och traditionslösa.
På DN debatt häromdagen skrev några forskare att dagis och höga folkpensioner har minskat dödligheten.
Det kallas välfärd, men hur väl far egentligen barn och gamla i Sverige? Många småbarn tillbringar mer vaken tid tillsammans med dagispersonal än med sina föräldrar, och många gamla sitter ensamma och isolerade. Arbetslinjens upprätthållare, småbarnens föräldrar och de gamlas barn, hinner inte mycket mer än att arbeta.
Mona Sahlin inledde partiledardebatten i torsdags med att påpeka att det finns andra drivkrafter än pengar. Sedan gick hon raskt över till hur mycket mer pengar sjuka, arbetslösa och pensionärer skulle få med s vid makten.
Det var synd.
För i det konsensus som råder kring välfärden och arbetslinjen låter alla politiker som ekonomer, och att arbeta har blivit medborgarnas enda skyldighet och livsuppgift.
Om vissa individer vill använda tusenlappen som jobbavdraget ger till att arbeta mindre så måste det faktiskt vara tillåtet. Om de vill hämta barnen tidigare på dagis eller hälsa på gamla ensamma mamma så är det deras val.
Det ger inte mer välfärd, i meningen mer pengar till en välfärdsmodell som alla riksdagspartier har gjort till sin.
Men det ger välfärd genom starkare relationer och individer som känner att de bestämmer litet mer själva.
Fredrik Lindström kanske skulle säga att vi fortfarande är moderna och självständiga, men litet mindre ensamma.