Cynismen i citatet från humorserien Rockys skildring av ungkarlslivets avigsidor, träffar förhoppningsvis inte alla ensamstående. Men den extrema individualismens löfte om lycka i total självständighet övertygar inte reservationslöst.
Hur som helst ökar andelen svenska ensamhushåll, enligt en ny SCB-mätning. Snittet för en medelstor svensk stad som Linköping ligger nu på 27 procent. I de större städerna sker ökningen snabbast. I Stockholm består redan majoriteten av alla hushåll av ensamboende.
Att bo ensam medför högre kostnader och sliter mer på miljön. Att fler trots detta tar chansen att bestämma mer över sina liv, även till livsformen, kan knappast enskilda klandras för. Oavsett ger den demografiska utvecklingen skäl till reflektion. Även i ljuset av de mest individualistiska livsstilsideal.
Den före detta socialdemokratiska statsministerkandidaten Håkan Juholt skapade rubriker med att kalla sin särbo för "kulbo". Lätt typiskt för det moderna svenska, statsindividualistiska samhället, ibland beskrivet som "ensamma tillsammans". Ett tankesätt som i dag delas av många politiker, även på högerkanten. Ta exempelvis finansminister Anders Borg (M) som i fjol talade sig varm för statens befrielse av individen.
Men graden av frivillighet i ett så ensamt livsstilsmönster som det svenska är svårbedömt. Det går inte att utesluta mångas ensamboende som en mer eller mindre oönskad lösning på väg mot något annat. Det är svårt att tro att allas högsta önskan vore att leva ensamma hela livet.
Filmen Into the Wild (2007), baserad på en sann historia, skildrar en ung mans frivilliga väg till fullständig social isolering. Ett extremt livsstilsexperiment som leder honom ensam rakt ut i ödemarkens Alaska. Efter att ha levt i månader, dagsmarscher bort från närmaste granne, gör han till slut upp med sin inslagna livshållning - men för sent. Bara dagar innan han dör svältdöden i total enskildhet, antecknar han med darrig hand: "lycka är sann först när den delas".
Med detta inte sagt att samtliga svenska ensamhushåll befinner sig halva vägen bort mot varierande motsvarigheter av filmens tragiska levnadsslut. Inte desto mindre riskerar vi att till slut få komplettera debatten om integration mellan samhällsgrupper med en om integration mellan individer om utvecklingen fortsätter. När ointresse att anpassa sig till medmänniskorna på bred samhällsnivå överstiger tilltron till meningsfullheten i samboende gemenskap, kan det knappast kallas för någonting annat än ett samhällsproblem.
Ett sätt att visa på alternativ till det moderna samhällets isärglidning, kan ske med inspiration från humorserien Rocky, men även allvarligare budskap, som från Into the Wild. Bägge pekar på vitsen med att inte ta allt på för stort allvar. Och kanske att, i stället för mer distans till andra människor, försöka se på den gemensamma tillvaron i sig med mer välbehövlig, humoristisk distans.