Materiellt är Sverige ett bra land. Med befolkningens psykiska hälsa är det betydligt sämre ställt. Unga flickor skär sig själva och funderar på självmord. Var fjärde kvinna lider av oro, ångest och ängslan.
Aldrig tidigare har hälso- och sjukvården varit så omfattande och medicinskt/tekniskt utvecklad som nu. Följdriktigt har de fysiska sjukdomarna kunnat bemästras på ett sätt som var otänkbart bara ett halvsekel tillbaka.
Socialstyrelsens nya lägesrapport över folkhälsan visar just denna dubbelhet. Vi är friskare rent fysiskt, medan allt fler drabbas av psykiska ohälsosymptom.
Samtidig med Socialstyrelsens rapport larmar Bris (Barnens rätt i samhället) om ett tredubblat inflöde av e-post från framför allt flickor som tröttnat på livet och funderar på självmord. I en debattartikel i DN säger Bris att 2001, då barn och ungdomar för första gången fick möjlighet att mejla till organisationen, kom 4 300 e-brev, 2002 ökade antalet till 6 700 och 2003 till 8 350. Många avsändare var flickor (87 procent) som tröttnat på livet.
Varför mår så många människor i ett välfärdsland som Sverige så dåligt? Frågan ställs allt mer på sin spets och kräver sitt svar.
Ett tuffare arbetsliv räcker inte som förklaring. Det krävs mer djuplodande för att hitta roten till all ångest och oro som tycks frodas både bland gamla och unga.
De unga avkrävs allt större prestationer om de ska lyckas i livet. Utan utbildning och kunskap är risken för utslagning uppenbar. I detta system skördas säkert många offer - de som inte är studiebegåvade, de som inte har föräldrar som engagerar sig i sina barns skolgång eller de som har trasiga och trassliga hemförhållanden.
Men inte ens goda utbildningsprestationer räcker för den tonåring som vill känna sig lyckad och delaktig i kamratlivet. Det gäller att ha rätt sorts kläder, rätt sorts frisyr och anpassa hela sin attityd till för närvarande gängse normer. Om inte väntar utfrysning, mobbning och en självkänsla i stadig riktning nedåt.
En annan förklaring till mångas försämrade psykiska status är den konkurrens som numera gäller på alla områden.
I skolan konkurreras det om betyg och om utbildningsplatser. I arbetslivet om att få ett jobb och behålla det, och om att hela tiden tjäna mer pengar.
I övrigt förutsätts bara den vara lycklig som är ung, slank, smart och tjänar mycket pengar. Framgångsrika ishockey- eller fotbollsspelare, som "köps" av rika klubbar för mångmiljonsummor och på ett par år tjänar mångdubbelt mer än en vanlig löntagare gör under hela sitt liv, har för många unga blivit ouppnåeliga ideal. Precis som megastjärnor i nöjesvärlden.
Statusprylar har stor betydelse. Ett tjusigt hem, senaste modellen av någon statusbil, segelbåt och dyrbara märkeskläder åt den lyckligt lottade, ångest och oro åt den som inte har råd utan tvingas ligga sömnlös på nätterna för att försöka komma på hur pengarna ska räcka till det nödvändigaste.
Den bristande psykiska hälsan är självfallet en politisk fråga såtillvida att den vuxit fram och vuxit sig stark under socialdemokraternas långvariga maktinnehav. Människor har sövts av pratet om ökat materiellt välstånd och inbillats att detta kan förverkligas utan konkurrens och utslagning. I socialdemokraternas Sverige har det materiella fått ta överhanden, och vilken som är den rätta jordmånen för att människor ska må bra har blivit en klart underordnad fråga.
Vad vi kan kräva av dagens beslutsfattare är att de utan dröjsmål detaljstuderar Socialstyrelsens lägesrapport och tar kontakt med Bris för mer information om unga flickors självmordstankar. Finns det inte tillräckligt med empati och idealitet för det så går det säkert att motivera politikerna genom att påpeka att det går att göra stora besparingar på att hälsan ökar och utgifterna för sjukskrivingarna minskar.