Men det parlamentariska läget är också konstigt. På ett sätt hade en Alliansregering varit mera naturlig än den rödgröna vi nu har. Valresultatet var ju inte alls en vänsterseger. Men en Alliansregering hade varit helt beroende av Sverigedemokraterna. Och det hade varit en omöjlig situation inte minst eftersom SD hotat att fälla varje regering som inte stöder deras flyktingpolitik. Därmed ligger det i både Allianspartiernas och de rödgrönas intresse att den regering vi fått också kan fungera. Och fungerar gör en regering bara om den får igenom sin budget.
I många länder är det inte alls tillåtet för oppositionen att lägga fram egna förslag som påverkar budgeten. Enda sättet för en opposition att fälla budgeten är då att fälla regeringen. I höstas fick vi den ovanliga situationen att Alliansen som regering hade arbetat fram en färdig budget innan man avgick. I det läget var det naturligt att också lägga fram det budgetförslaget som en gemensam motion. Och genom att SD röstade för Alliansens budget var det den som vann.
Men i en annan situation är det mera naturligt att Allianspartierna agerar var för sig i budgetfrågorna. Det rör sig ju trots allt om fyra självständiga partier. Det är deras skyldighet att visa väljarna vad just de vill satsa på.
Så uppträder partierna också nu i vår. Det finns ingen gemensam Alliansbudget. Och det behövs naturligtvis ingen sådan eftersom förslagen bara uttrycker en viljeinriktning, inte en färdig handlingsplan.
I själva verket kan man tycka att det ligger mycket förspilld möda i den svenska praxisen att oppositionspartierna (och det gäller också i kommunerna) ska presentera ett fullständigt budgetförslag som alla vet ändå inte kommer att förverkligas.
Hur som helst; om nu Allianspartierna går fram med fyra olikas budgetförslag och avstår från att ena sig om en gemensam linje kommer regeringens budget att gå igenom i riksdagen utan den speciella överenskommelse som i panikens tecken gjordes i december. Med lite eftertanke från partiledarnas sida hade decemberöverenskommelsen aldrig behövt göras.
Men nu finns den där och frågan är vad som ska göras åt saken. En överenskommelse som innebär att partiledningarna förbjuder sina respektive riksdagsgrupper att rösta för egna förslag är demokratiskt olustig. Den saken är klar.
Men den rimliga lösningen är inte att något eller några partier bryter överenskommelsen. En uppgörelse är en uppgörelse och det är viktigt för politikens trovärdighet att den respekteras.
Däremot borde det vara möjligt att partiledarna sätter sig ner igen och gemensamt kommer fram till att om Alliansens partier nöjer sig med att rösta på respektive partis egna förslag är överenskommelsen onödig och kan upphävas. Det vore den bästa utvägen ur en knepig situation.
Ernst Klein är tidigare chefredaktör för Corren
Ernst.klein@telia.com