Papperskorgen. Det är där det senaste utspelet från regeringens integrationsutredare Masoud Kamali hör hemma. Kamali vill att personer från "utsatta", "marginaliserade" och "stigmatiserade" områden -- det vill säga i klartext från invandrarförorter -- skall ha förtur när de söker jobb. Det är sådant som kallas för "positiv särbehandling", men det är ingenting som är positivt med denna omvända diskriminering.
Reaktionerna på Masoud Kamalis tankar är också genomgående negativa. Den ansvarige ministern Jens Orback säger att han ställer sig "avvaktande". Han påpekar att verktyget är klumpigt och att det kan följa problem för rättssäkerheten. Personer kan till exempel skriva sig i områden som skall ges företräde.
Tydligast är folkpartiets integrationspolitiske talesman, vår troligen nästa integrationsminister, Mauricio Rojas. Rojas understryker att en sådan diskriminering skulle skapa "en känsla av hot och förstärker ett vi-och-dem-tänkande". Rojas, liksom miljöpartiets språkrör Peter Eriksson, ser i stället att jobbansökningar avidentifieras, så att det inte går att utläsa de arbetssökandes etniska ursprung.
Det är det som är den rätta vägen. Det svenska samhället behöver bli mindre, inte mer fixerat vid etnicitet. Befolkningen skall inte delas in i olika grupper som särbehandlas, utan ambitionen måste vara att stärka känslan av gemenskap och samhörighet över etniska och klassmässiga barriärer. Det är den särartsideologi som Masoud Kamali företräder som försatt oss där vi är i dag. Det är den ideologin Sverige behöver göra upp med.