Bomben briserade för ganska exakt ett år sedan. "Länssamverkan - förslag och scenarier" hette rubriken till det pressmeddelande som landstinget kablade ut och som skakade om stora delar av Östergötland. Officeren och landstingsrådet Paul Håkanssons (s) plötsliga attack i gryningen tog Motala- och Norrköpingsborna på sängen. I dag håller det så kallade omstruktureringsprogrammet på att sätta sig. Landstingsledningen betygar att de mesta fungerar bra. Från Motala hörs inga upprörda protester. Folk verkar mer uppgivna än förbannade. Det bådar i så fall inte gott. Hellre ilskna medborgare som höjer en knuten näve mot skyn och ställer makthavarna till svars, än den tysta uppgivenhet som vänder sig inåt, passiviserar.
Jag skrev i september 2003 att huvudprinciperna bakom den kuppartade omstruktureringen är riktiga. Det lilla och geografiskt sammanhållna Östergötland vinner på att samordna stora delar av den specialiserade vården. Det borde politikerna ha sagt under valrörelsen 2003. Så skedde inte. Samtliga politiska partier ställde sig bakom det folkliga kravet på tre fungerande akutsjukhus i länet. Folkviljan sattes ur spel, de egna löftena var lika mycket värda som skrift i sand, när socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet, med borgarpartierna som tvehågsna legoknektar, genomförde kuppen i landstinget hösten 2004.
Rättare sagt: En liten klick av politiker tog sig friheten att över huvudet på sina väljare och politiska organisationer klubba igenom en förändring som kom så plötsligt och var så omfattande att den sände chockvågor genom den egna partiorganisationen.
Paul Håkansson, Björn Grip (v), Agneta Niklasson (mp) och övriga ledande landstingspolitiker låtsades inte om, eller glömde, att landstinget är en politisk organisation och att väljarna är deras uppdragsgivare. Politikerna lekte kritstrecksrandiga börsbolagskapitalister.
Jag vet att framträdande socialdemokrater som Berndt Sköldestig, Mjölby, och Lars "Laban" Bengtsson, Linköping, bekymrade sig över landstingspolitikernas demonstrativa maktfullkomlighet vintern 2003/2004. Tar Håkansson & Co inte till sig av den interna kritiken, måste de plockas bort inför valet 2006. Det räcker inte att behärska sakfrågorna till 100 procent - man måste också veta vilka som är ens uppdragsgivare.
Nu är hög tid för socialdemokraterna i länet - och övriga partier också, naturligtvis! - att planera för det sjukvårdspolitiska program som ska presenteras inför valet 2006. Hur kommer väljarna och östgötarna med i den processen?