På söndag är det ett år sedan nyheten om det fruktansvärda terrorattentatet i Norge kablades ut i världens medier. Något som skulle komma att kallas det värsta attentatet mot Norge sedan andra världskriget.
Men förövaren lever. Fortsätter göra obskyra hälsningar, ler mot kameror, skyddas av stat och polis.
Vann gjorde han däremot inte. Vi vet alla, norrmän såväl som svenskar att det inte handlade enkom om ett politiskt massmord. Det går inte att bortse ifrån det som en ren krigsförklaring mot det norska samhället. Inget civilrättsligt fall i modern nordisk historia har väl heller varit så nära att föranleda hänvisning till militärdomstol som fallet Breivik.
Vi minns i dag händelserna i samband med attentatet med fasa, något som vi helst vill glömma. Men årsdagen tvingar oss att - utöver att låta våra tankar gå till offren och deras anhöriga - minnas vikten av att vi som lever kvar, fortsätter kämpa för det som vi tror på.
Lagom till årsdagen av attentatet har tre initiativtagare till en demonstration i Sverige mot nationalsocialism hängts ut på nätet och mottagit hot. "Häng ut mig med", skriver Niklas Elert i en ledartext i Expressen (20/7), och flera andra personer på Twitter ansluter sig med namn och bild till uppropet mot hoten.
Att demonstrationen föranletts av ett våldsdåd som i sin tur utlöst beklagligt meningsutbyte från båda sidor, undergräver inte berättigat avståndstagande från politiskt våld eller hot om detsamma i sig.
Att vi tillsammans visar hur vi står enade mot det politiska våldet. Det är den enda vägen att gå. Att vårt fria, öppna och demokratiska samhälle utgör en grundplåt som alla riksdagspartier och aktiva kring dessa kan skriva under på. Men viktigast av allt är att vi alla i civilsamhället förmedlar och underhåller de värderingar som gör vårt fria samhälle möjligt, med ny start varje dag. Oavsett var hoten kommer ifrån - utifrån eller inifrån.
"Arbeiderpartiet, vars ungdomsförbund de flesta av de dödade på Utöya tillhörde, har tappat i stöd", skriver svenska Arbetarbladet. Från 35 procent valet 2009 till knappt 29 procent i senaste mätningen. Ändå visar andra siffror att det politiska engagemanget i Norge bland unga totalt sett ökar, även i Arbeiderpartiets ungdomsförbund.
Sällan har en borgerlig ledarsida skäl att som nu, mot ljuset av exceptionella omständigheter, känna delad stolthet inför stärkt politiskt engagemang även i en vänsterrörelse, inom ramen för det bestående, fria samhället - den liberala demokratin.
"För att ge rättvisa till offren måste vi hedra dem i samma anda som de själva verkade - för varje människas lika värde", skriver Mattias Borrelid i en ledartext i Norrtelje Tidning (29/7) och fortsätter klokt: "Vi får hoppas att de som överlevde kommer att fortsätta med politiken. Det om någonting skulle göra de som miste livet stolta, och det får oss andra att fortsätta tro på framtiden."
Så är det. Inför en revolutionär, narcissisk massmördares iskalla ögon finns det en socialdemokratisk plats även i ett borgerligt sinnat hjärta. För mot det politiska våldet står vi enade, alla vi som tror på det fria, öppna, demokratiska samhället. Nu och i morgon.