Klockan sju i morse bänkade sig hela familjen framför tv:n för att se Daniel berätta om sin nyfödda. Jag förvånades av min egen reaktion. Så oblödig republikan jag är satt jag och fånflinade och blinkade bort tårar, rörd av den nyblivna pappans uppenbara stolthet och glädje.
Det var nästan som om goda vänner hade fått en bäbis.
Och det är just det som är problemet. De kungliga får inte dra sig undan offentligheten, det är deras jobb att dela med sig även av det mest privata. När Daniel vädjar till journalisterna om att få "vara bara vår lilla familj nu", är det lönlöst. Den nyfödda flickans liv är utstakat - strålkastarljuset kommer alltid att följa henne, vi kommer att få rapporter om såväl de första stegen och skolbetygen som eventuella tonårshångel och festcigaretter. Inte kan hon fantisera om vad hon vill bli när hon blir stor heller, liksom Victoria får hon sannolikt en skräddarsydd utbildning för det kommande uppdraget som Sveriges drottning.
Rörd till tårar över det nya livet inser jag samtidigt att det är just när tronarvingar föds som monarkin visar sitt grymmaste ansikte; bristen på frihet för de kungliga.
"Jag är också en prinsessa", säger äldsta dottern plötsligt.
"Visst är du det", svarar jag, och tänker att tillvaron i ett skruttigt radhus och storebrors urvuxna kläder genom friheten i livsval och frånvaron av mediebevakning är mycket mera prinsessaktig än slott, vackra klänningar, utstakat liv och ständig offentlighet.
Fick jag ge en present till den nyfödda flickan och hennes föräldrar skulle det vara just ynnesten att få leva livet precis som de själva vill utan tvånget att ständigt vara offentliga.