Under sin tid som litteraturprofessor har Krzysztof Bak undervisat i Sverige, Polen och Tyskland. Han fann att de svenska studenterna skilde sig märkbart från sina kontinentala kollegor. De svenska studenterna försökte förstå genom att besvara frågor. De kontinentala studenterna försökte förstå genom att ställa frågor. Vad beror egentligen denna slående skillnad på? Bak anser att den främsta anledningen är att svenska studenter har ett "otränat historiskt sinne". De flesta anser att historien börjar, och slutar, med dem själva. Bak menar att de resonerar på följande vis: "Nu när jag äntligen finns i världen har historien helt sonika gått i pension" (DN 11/3).
Baks uttalande är såväl provocerande som tankeväckande. Ifall svenska studenter verkligen saknar historisk förankring är det ett underkännande av den svenska skolan. Dessutom leder det till en viktig fråga: varför saknar svenska studenter det så kallade historiska "sinne" som vägleder deras polska och tyska motsvarigheter? Det finns ett oändligt antal potentiella svar. Men ett ligger nära till hands: det undanskuffade bildningsidealet. I en tid då bildning premierades var det naturligt att se sin egen tid som en länk i en historisk kedja. Kunskap uppstod inte i ett tomrum utan var en naturlig följd av all den kunskap som skördats intill den tidspunkten. I dag har den insikten glömts bort. Vår egen tid är den enda som räknas. Det är den som är den mest upplysta, progressiva och rättfärdiga. Det är inte intressant att försöka sätta sig in i eller förstå andra tider som värderingsmässigt är ljusår från vår egen. Det är i detta avseende som det märks att bildningsidealet har hamnat i skymundan: för viljan att bilda sig är detsamma som strävan efter att förstå världen lite bättre.
Och vad beror det på, att bildning inte längre premieras? För att besvara den frågan bör vi vända oss till en av det sena 1800-talets mest underfundiga författare, Oscar Wilde. Han porträtterade sin egen tid på följande sätt: "Vi lever i en tid av för mycket arbete och för lite bildning; en tid då människor är så flitiga att de är dumma". Detta är en förödande skarpsinnig beskrivning av vår egen tid, ironiskt nog. I arbetslinjens tidevarv har flit kommit att premieras långt över bildning. För bildning tillhör den typ av kunskap som inte har ett specifikt syfte. Däremot ska man inte säga att kunskap inte längre förordas. Tvärtom värderas kunskap högt. Men endast kunskap som ett medel. Sådan som är mätbar och resultatorienterad. Och som leder till ett hederligt jobb och ett lönekuvert i slutet av månaden. Någonstans på vägen har man glömt att bildning inte är ett medel. Det är ett mål i sig självt. Kunskap för kunskapens skull. Det är kanske det som är problemet; dagens studenter har glömt värdet i att söka ny kunskap, inte bekräfta den man redan har?