Många är de elitidrottare som vittnat om hur svårt det har varit att släppa taget om den enda verklighet man känner till. Men gör en idrottskarriär på toppnivå en personen sämre förbered för det vanliga yrkeslivet än vad de skulle ha varit utan idrottandet? Idrottsforskaren Natalie Barker hävdar det (Dagens Nyheter 24/10). Enligt henne utvecklar elitidrottare egenskaper som osund själviskhet, allt för stark tro på auktoriteter och beroende av en extremt välorganiserad vardag. Dessutom är de ofta så pass omhändertagna av coacher och tränare att de avskärmas från många aspekter av livet.
Det som fungerar inom idrotten fungerar inte inom arbetslivet, hävdar hon.
Hon kanske har rätt. Hennes hållning är i vart fall en sida av saken. Den andra sidan säger oss att elitidrottare är extremt gynnade, även efter karriären. Deras vinnarinstinkt och arbetsvilja gör dem till ideala rekryteringar för näringslivet. Att ha ett känt ansikte som är relaterat till positiva saker gör inte saker och ting sämre. Fråga Bengt Baron, OS-guldmedaljör i simning 1980, numera vd på Cloetta.
Tvivelsutan är det så att idrottskarriärens slut innebär en rejäl förändring av den egna identiteten. Det som upptagit ens hela liv tar plötsligt slut samtidigt som responsen utifrån, från fans och media, upphör. Att i det läget inte drabbas av en i alla fall lätt identitetskris vore väl märkligt.
Huruvida det är synd om före detta elitidrottare var ämnet för torsdagens SVT Debatt. Tyvärr lyckades programmets ansvariga i vanlig ordning slarva bort en intressant frågeställning. Den här gången därför att gästerna så illa representerar problemet. Simmerskan Emma Igelström kämpade förvisso hela karriären mot ätstörningar efter att en tränare i tonåren kallat henne "tjock". Men det är ett problem som tillhör idrotten självt. Inte heller brottaren Jimmy Lidberg verkade det gå någon nöd på eftersom han redan startat två företag och själv pekade på att idrottare nog ändå klarar sig bättre än andra eftersom de "är drivna och målmedvetna ".
Den som enda som stack ut var höjdhopparen Linus Thörnblad. Han led under långa perioder av allvarliga depressioner och utbrändhet och lade därför av i våras. Det han drabbats av är tragisk men knappast representativt för andra idrottare.
Förmodligen är det så att elitidrottare även fortsättningsvis kommer att drabbas av identitetskriser när de lägger av. Och även i fortsättningen kommer de att inneha bättre förutsättningar att klara sig än en medelsvensson som tvingas "ställa om" mitt i livet.