Nynazisterna som lördagen den 31 oktober visade upp sig i en patetisk marsch i Linköping fick efteråt klart för sig vad majoriteten av Linköpingsborna tycker om deras budskap. Vi har då, liksom vid många andra liknande tillfällen visat vår ilska mot och avsky för våldtäkter, nynazism, rasism, antisemitism genom att tända ljus, gå i demonstrationståg, hålla en tyst minut eller lämna in namnlistor.
Folkliga manifestationer och demonstrationer brukar ofta komma som motreaktioner på enstaka händelser eller eskalerande problem, som exempelvis de marscherande nynazisterna i Linköping eller flera brutala våldtäktsfall som inträffar under kort tid. Vi säger helt enkelt "nu får det vara nog!" och går ut på gatan i samlad trupp.
Det är väl bra? Medborgare som tillsammans med andra använder sin fritid för att uttrycka sitt engagemang för något är naturligtvis positivt.
Men fackeltåg mot rasism kanske i själva verket lika mycket är ett tecken på bristande engagemang, medborgerligt ansvar och solidaritet i det svenska samhället, som ett utslag av detsamma.
När det svenska samhällets normer, regler och sociala kontroll inte lyckas få bukt med sådant som sex-uellt våld, bristande respekt och rasism utbrister vi medborgare då och då i ett desperat skrik -- vi går ut och demonstrerar. Detta är väl ändå ett tecken på ett misslyckande -- från såväl oss medborgares som samhällsapparatens sida?
I länder som exempelvis Vitryssland, Kuba eller Kina är läget ett helt annat. Där utgör demonstration, bojkott eller annan form av civil olydnad i princip det enda sätt som medborgarna kan uttrycka sin vilja, sin makt på. I den mån de inte hindras av militär eller polis. Men i Sverige har vi fungerande lagar, rättsväsende, polis och infrastruktur som sörjer för vår säkerhet och våra medborgerliga fri- och rättigheter.
Det somliga av oss går ut på gator och torg för att protestera mot eller propagera för är det således egentligen bara vi själva som kan, och bör, göra något åt. Vissa mäns och manliga tonåringars bristande respekt eller förakt för kvinnors integritet kan varken polis eller rättsväsende rå på -- bara brotten som begås i dess spår. Rasism är ytterst bara ett resultat av de värderingar man fått sig till livs via hemmet, kamratkretsen eller andra i ens omgivning -- eller total brist på värderingar.
Staten bör naturligtvis göra vad den kan för att bekämpa rasism och förebygga våldtäkter. Men statens insats kan och ska aldrig vara mer än ett komplement till medborgarnas -- våra -- egna insatser.
I klartext innebär det att om jag exempelvis ser några ynglingar stå och sparka på en papperskorg eller klottra på en vägg, då är det min medborgerliga skyldighet att tillrättavisa dem. Såvida jag inte bedömer att mitt ingripande försätter mig i fara. Om så är fallet ska jag i första hand söka hjälp av andra i min närhet. Verkar situationen ändå för farlig, ja då får jag be samhället (polisen) om hjälp.
Civilkurage är inget för våghalsar. Vi måste alla utrusta oss med det.