Det var på årsdagen av kristallnatten, den pogrom som nazisterna satte igång och som pågick flera dygn. Hundratals judar mördades, tusentals butiker, bostäder och annan egendom vandaliserades. Ungefär 30 000 personer fördes till koncentrationsläger. Judarna fick skulden och fick även betala skadestånd till tyska staten.
Kristallnatten brukar ibland benämnas som början på det som slutade med Förintelsen, dödsläger och utplåning av en stor del av Europas judar och dess kultur. I själva verket hade förföljelserna trappats upp redan från den dag 1933 då nazisterna tog makten. Judar fråntogs steg för steg sina rättigheter och sina försörjningsmöjligheter. De plundrades systematiskt. Blodslagar och yrkesförbud var några av metoderna. Det skedde öppet inför övriga världens åsyn. Sommaren 1938 i Evian lät det övriga Europa förstå att man inte var beredd att ta emot judiska flyktingar eller ha särskilda invändningar mot det som pågick i Europas största land.
Har allt detta någon relevans idag? Ja. Tjatas det för mycket om Förintelsen? Nej. Trots att Förintelsen sannolikt är den mest kartlagda historiska händelsen, så finns det fortfarande mycket kvar att upptäcka. Om offren, om förövarna och om åskådarna - dit vi själva tillhör. Häromdagen berättade till exempel telegrammen om omfattande svenska besök på en ideologisk skola för läkare i närheten av Berlin under flera år på 30-talet. Där programmerades doktorerna att delta i Förintelsens olika skeenden. Svenskar tittade på. Det är ett av många exempel, som visar att kunskapen om vad som pågick var större än vad vi vill vidgå.
En annan sak som uppmärksammats är handel med stöldgods. I Norge plundrades den judiska befolkningen, innan den sattes i läger för transport till Polen. Något tusental flydde till Sverige. I Norge inrättades en särskild myndighet, likvidationskontoret, som hade till uppgift att utplåna spår av judiskhet i ekonomin och kulturen. Det unika med den processen är att det mesta fanns noterat och bokfört, stölderna kunde följas från bestulen till mottagare. En del tog norska staten, en annan del tog tyska staten och en ytterligare del såldes på auktioner till vanliga norrmän.
Det tog över 50 år innan detta slutligen reglerades. Men uppgörelsen blev också en svår resa i vanliga människors förhållande till en sådan händelse. Där fanns berättelser om medlöperi, angiveri, men också om mod och motstånd. Om försök att hjälpa och gömma. Att ta del av detta är att lära om oss själva.
Förintelsen var på många sätt unik, men inte bara. Där finns allmängiltiga lärdomar både om det godas och det ondas natur. Det var inget obegripligt skeende, utan kunde hända därför att tillräckligt många inte brydde sig, inte gjorde motstånd och inte såg det man borde ha sett. Varningsklockorna måste fås att ringa.
Demokratiska värderingar kan inte existera i ett tomrum. De måste förklaras och försvaras, fördjupas och förankras. De finns inte givna av naturen. Förstår vi det, finns det hopp.