Detta har hänt:
En kvinnlig polis i Stockholm blir mobbad efter att hon anmält en kollega som misshandlat en man i arresthissen. En ung, manlig polis i Göteborg trakasseras av sina kolleger för att han anmält övervåld som utövats av en arbetskamrat. Och i Uppsala mordhotas en manlig polis efter att han rapporterat om att en kollega upprepade gånger slagit i magen på en man som suttit i baksätet på en polisbil. De anonyma mordhoten riktar sig i det fallet även mot den anmälande polisens barn.
Nej, det är inget utdrag ur en typiskt svensk polisfilm. Det är uppseendeväckande fakta som framkom i Ekot i går.
Enligt gällande lag är poliser skyldiga att anmäla kolleger som begår brott i tjänsten. Men en undersökning som Sveriges Radio låtit göra visar att lagen inte alltid följs. Var sjätte polis är rädd att anmäla en kollega som begår eller har begått ett brott eftersom det finns risk för att den som anmäler blir utfryst. Omkring var tionde polis erkänner också att de låtit bli att anmäla kolleger som begått olagliga handlingar - det gäller allt från trafikbrott till misshandel.
Jan Karlsen, ordförande i Polisförbundet, menar att resultatet bör tas på största allvar och att ett enda fall är ett fall för mycket. Men i samma andetag ifrågasätter han uppgifterna:
"Tyvärr känner jag inte igen det här, varken från våra egna undersökningar eller från de samtal Polisförbundet har med enskilda poliser ute på fältet."
Kanske vill Karlsen inte misstänkliggöra förbundets egna medlemmar. Men av allt att döma förekommer både övergrepp och mobbning. Rolf Granér, forskare vid Karlstads universitet, har studerat svensk poliskultur och sluter sig i Ekots rapportering till att poliser ofta ser mellan fingrarna:
"Man anmäler inte och man vittnar inte mot en kollega. Antingen säger man att man inget har sett, eller så använder man den mer aktiva strategin och ser till att man inte kommer att se någonting när något är på väg att hända."
De som bryter mot denna kod kan enligt Granér råka ut för ett slags personlig tragedi.
"Det handlar om att man inte pratar med dem, eller att man kommer med trakasserande kommentarer, ingen vill åka radiobil med vederbörande. Det innebär vidare att man får ett rykte om sig som kommer att spridas ganska brett i organisationen."
Enstaka rötägg och högst olämpliga personer finns dessvärre inom alla yrkesgrupper. Det gäller butiksbiträden, ingenjörer och tandläkare lika väl som det gäller poliser.
Men vid lagöverträdelser och andra övertramp bland personal inom rättsväsendet blir konsekvenserna ovanligt stora. Då ruckas allmänhetens tilltro till rättssamhället - en närmast ovärderlig företeelse i varje demokrati. Just därför måste poliser få stöd och våga stå upp för sina ideal.
Polisyrket är i många fall ett extremt krävande yrke. Poliser tvingas träda in i hem där kvinnor och barn utsatts för våld, de ingriper mot stenkastande demonstranter och - som i dagarna - ringar in beväpnade rymlingar. De möter en brutal verklighet, något som ställer höga krav på ett tåligt psyke och särledes god moral.
Men en sådan arbetsmiljö ställer också krav på en klok ledning, liksom bra beslutsstrukturer.
Rikspolisstyrelsens chefsjurist Ulf Berg förnekar inte förekomsten av en kultur där poliser skyddar varandra:
"Vi vet att den finns och vi gör vad vi kan för att motverka den", säger han.
Dessvärre tyder mycket på att dagens ansträngningar inte räcker till. Om felaktiga attityder får fäste riskerar nyutbildade poliser att skolas in i en för rättssamhället förödande organisationskultur. De mest lämpade kan tvingas byta jobb eller avskräckas från att ens söka sig till polisyrket.
Nu har larmet gått.