Debatten kring riksdagsmännens löneförhöjningar är lika förutsägbar som årstiderna själva. De påstås alltid tjäna för mycket. Nu får de ett lönepåslag med 3,45 procent, vilket ger dem 48 000 kronor i plånboken.
Upprörda röster överallt. Miljöpartiets Gustav Fridolin har tidigare motionerat om att lönen borde sänkas i stället och tar förstås täten i indignationsligan: "Det är dagens vansinne", utropar han.
Tja, exemplen på hur svenska politiker håller på att utvecklas till en egen klass är förstås många, men frågan är om just riksdagsledamöternas löner är ett sådant tecken. Man får akta sig för populism. Riksdagen är landets högsta beslutande organ och därför skall rimligtvis lönerna ligga i ett övre inkomstskikt.
Sedan finns också den praktiska aspekten att uppdraget måste vara attraktivt för personer som redan ligger långt framme i sina karriärer. Dessa skall inte behöva vara tvungna att räkna med lägre lön om de kandiderar till riksdagen, vilket ju vore att kräva en större ekonomisk uppoffring av dem än andra.
Att vara riksdagsman är dessutom ett högst osäkert yrke. Man skall genomgå både provval och riksdags-val med inslag av personval. Anställningstrygghet existerar inte, och det är därför inte lätt med långsiktig livsplanering. Det är omständigheter som kräver kompensation.
Tycker man ändå att pengarna bara rullar är det i så fall rimligare att sikta in sig på ledamöternas antal. Frågan är inte om de tjänar för mycket utan om det är för många som tjänar. Kanske skulle det bli lättare att vinna acceptans för lönerna om riksdagsledamöterna var färre?
"Det skall vara fint att vara riksdagsman", sades en gång. Och det är helt riktigt.