Om ett år ska det finnas ett färdigt fredsavtal mellan Israel och en palestinsk stat. Förhandlingarna inleddes på amerikansk mark i går.
Palestiniernas Mahmoud Abbas, Israels Ehud Olmert och USA:s George W Bush kramade varandras händer inför fotoblixtarna i Annapolis för att ge trovärdighet åt sitt gemensamma uttalande på onsdagen. En smula krampaktigt måhända.
Ingen tror att vägen framåt kommer att bli lätt.
Redan själva mötet i Annapolis avfärdades som utsiktslöst av många. Pessimisterna kallade det en kuliss, ett mycket påkostat fototillfälle för president Bush.
Optimisterna hoppades på att mötet åtminstone skulle få en symbolisk betydelse; en vag gemensam deklaration om en tvåstatslösning skulle kunna bereda väg för mer handfasta samtal längre fram, menade man.
Men nu är ett första förhandlingstillfälle redan avklarat, även om det vid denna tidnings pressläggning ännu var okänt hur mötet avlöpt. Ett andra, den 12 december, är inplanerat. Den 17 december ordnar EU en internationell konferens i Paris med fokus på hur en framtida palestinsk stat ska kunna stärkas.
Vad beror denna oväntade öppning på?
En av drivkrafterna bakom händelseutvecklingen är säkert att samtliga tre ledare - Bush, Abbas och Olmert - är försvagade på hemmaplan och hoppas att en fredsplan ska bättra på det politiska stödet.
För Abbas hotar en total kollaps på Västbanken om hans kompromissvänliga linje inte visar sig leda någonstans.
Bush är ute i elfte timmen. I sju år har han närmast nonchalerat Israel-Palestinafrågan. Kanske drivs han av en ambition att rädda sitt eftermäle med en avslutande triumf i världspolitiken.
Men vad som driver honom är mindre viktigt än att han har en stark drivkraft. En amerikansk president som är villig att sätta mycket på spel har goda möjligheter att driva fram kompromisser i Mellanöstern. Det beror inte minst på USA:s makt att påverka Egypten, Saudiarabien och andra arabiska stater.
Allt pekar på att en rad arabiska länder vill se en förändring i Mellanöstern - men inte på grund av våldet eller palestiniernas svåra situation.
Bakom viljan till förändring ligger en rädsla för Irans allt större inflytande i regionen. President Mahmoud Ahmadinejad har en uttalad ambition att bli en stormakt i regionen och ta upp tävlan med USA.
Iran hämtar näring ur Mellanösternkonflikten och gör sig vänner i arabvärlden genom sin aggressiva hållning till Israel. Därför skulle det gynna stater som Egypten och Saudiarabien om konflikten trappades ner.
Det är för tidigt att börja hoppas på att dessa faktorer ska vara tillräckliga ens för att fredsförhandlingarna ska fortsätta. Det är mycket, mycket långt kvar till en fredsplan som sedan dessutom ska bli till verklighet.
Men Israel och palestinierna talar åter med varandra om fred och en tvåstatslösning. Det är stort nog.