En avbruten del av en kökskniv som vapen, en medfånge på Norrtäljeanstalten som gisslan. Ytterligare ett kapitel om krisen för svensk kriminalvård avslutades i måndags morse. Det slutade - under omständigheterna - lyckligt.
Ännu så länge är Norrtäljeanstalten landets enda fängelse i en högre säkerhetsklass med en särskild avdelning för psykiskt störda och kraftigt utagerande fångar. Det betyder att Norrtäljeanstalten länge varit överbelastat med "svåra" fångar, något som uppenbarligen också lett till obehagliga konsekvenser, både för personal och för interner.
I dag väntas ett litet glädjebesked på den punkten. Från det så kallade Psykansvarsprojektet kommer ett förslag om särskilda "psykiatriska moduler", alltså psykiatriska avdelningar för de uppskattningsvis 250 fångar som har psykiska störningar och samtidigt är våldsbenägna. Den goda tanken är att internerna ska få en diagnos, och ges vård därefter.
Efter det gångna årets debatt om våldsbrott, inte minst efter mordet på utrikesminister Anna Lindh, är det ett litet steg i rätt riktning. Men det finns mer att göra för att öka känslan av trygghet i samhället.
I dag sitter mer än 6 400 personer inspärrade på svenska anstalter och häkten - den högsta siffran i modern tid. I praktiken betyder detta att Kriminalvårdens anstalter är överbelagda sedan flera år, och att grova brottslingar placeras ut på anstalter med låg säkerhet.
Det leder inte bara till ett ökat antal rymningar, utan också till en oacceptabel fara för interner och personal. Att trängseln på landets anstalter inte åtgärdats i tid är en skamfläck för regeringen.
Även inom psykvården är haveriet ett faktum. Regeringens psykiatrisamordnare Anders Milton är missnöjd med sin uppdragsgivare efter att ha läst budgetpropositionen för 2005. "Psykiatrin fick inte de pengar som jag anser behövs", konstaterar han på gårdagens DN Debatt.
Visserligen utlovas både öronmärkta pengar och ett generellt statsbidrag till kommuner och landsting. Men den berättigade frågan är naturligtvis om pengarna verkligen kommer att användas så att vården av personer med svårare former av psykisk ohälsa förbättras. Mycket tyder på att landsting och kommuner fortsätter att skyffla över kostnader enligt ett välbekant mönster.
I sin artikel pekar Anders Milton också ut upprörande brister i lagstiftningen. I dag kan en person som döms till rättspsykiatrisk vård fortsätta att begå brott via internet eller telefon, som att förmedla hot eller ladda ner barnpornografi. Det trasar sönder livet för brottsoffer, och det kan försvåra den dömdes rehabilitering. Därför måste lagen ändras.
På samma sätt måste tvångsåtgärder användas mot personer som döms till skyddstillsyn men som - i likhet med Anna Lindhs mördare - struntar i kontakten med den psykiatriska öppenvården. I vissa fall kan det också vara på sin plats att vidta tvångsåtgärder mot personer som inte tar sin medicin.
I många fall finns det skäl att känna besvikelse över revirstrider, bristande samarbete och felaktiga prioriteringar när det gäller psykvården.
Men när olika myndigheter och kompetenser lyckas kraftsamla kring en individ som är psykiskt sjuk och därtill farlig för andra, kan de bespara anhöriga ett närmast ordlöst lidande. Det måste bli fler sådana lyckliga slut.